Först: Att Ryssland stöder separatister i regionerna Donbass och Luhansk är uppenbart liksom att Nato stöder Ukrainas regering. I takt med att regeringstrupperna pressat tillbaka separatisterna har rysk militär agerat nära och över gränsen. Nu bromsas Kievs militära framgångar. Visst kan separatisterna ha vunnit mycket vapen från den i början sammanfallande ukrainska armén, men ett långvarigt krig kräver ständigt nya vapen och separatisterna har bara en källa som kan leverera. Ryssland. När premiärminister Jatsenjuk öppet talar om Natomedlemskap så är det ett rop på hjälp men också en varning till Putin. Men att Nato skulle gå in i ett direkt krig mot ryska trupper är inte troligt. USA:s och EU:s motåtgärder handlar om politisk isolering och blockader mot rysk ekonomi.

Samtidigt stämmer separatisternas anklagelser att Kiev har organiserat nazistiska och nationalistiska extrema trupper som bataljonen Azov. Amnestys kontor i Kiev kritiserar ”frivillighetsgrupperna” för tortyr, olaga förhör och andra övergrepp. Frågan är varför Kiev accepterar sådana trupper. Antingen för att man har för svag egen armé eller för att man helt enkelt inte har makt att stoppa dem. De högerextrema krigar i Ukraina (ja även svenskar är där) för att starta ”det nationalistiska upproret i Europa”. Men det är inte på grund av nazistiska förband som Putin stöder separatisterna och låter egna trupper gå in i Ukraina, samtidigt som han förnekar det, utan en ny maktkamp internationellt. Och internationell maktkamp handlar i grunden om ekonomi.

Ett ekonomiskt misslyckande

Putin har låst in sig i ett hörn. Å ena sidan har de nationalistiska, populistiska och revanschistiska tongångarna skapat ett starkt inhemskt stöd. Ryssland som en förnedrad stormakt och Putins retorik liknar amerikansk högerpropaganda om det starka fria landet som svarar på varje hot. Men makt handlar om att åstadkomma resultat och Putins största misslyckande är den ekonomiska förändringen av Ryssland. Och det är också därför EU:s och USA:s motåtgärder handlar om symboliska sanktioner som sedan skruvas upp alltmer.

Det kapitalistiska Ryssland – i motsats till Kina – har inte blivit en internationell framgång. De stora internationella investeringarna i landet har inte inneburit en ny konkurrenskraftig industri och inte heller en ekonomisk stormakt vad gäller forskning eller innovation. Istället har Ryssland alltmer blivit en exportör av råvaror. När kinesisk industri – på en del områden – lyckats utmana väst har Ryssland tvärtom backat. Det är heller inte Ryssland som investerar i väst och erbjuder allt från finansierade höghastighetståg och telekommunikation till kärnkraftverk, utan kinesiska företag.

Den öppning för internationellt kapital som började med Jeltsin och Putin sedan fullföljde har helt enkelt inte gett de effekter man hoppats på. Och för att leverera ökad levnadsstandard är olja och gas en källa som bara kortsiktigt ger pengar. Och dessutom liten makt. Utpressning med gas och oljevapen är en svår politisk balansgång som gärna slår bakut, vilket Ukraina är ett övertydligt exempel på.

Sanktioner slår mot makthavarna

Samtidigt betyder råvaruekonomin att Ryssland – något förvånande – blir mindre beroende av goda relationer med väst. Sanktioner slår mot makthavare i Ryssland men inte mot energiexporten på kort sikt. EU är beroende av billig rysk energi och även om Putins maktspel gör att EU tvingar fram ökat energioberoende och svenska Vattenfall kanske rentav slutar köpa ryskt kärnbränsle, så har råvarulandet alternativa marknader. Kinas energitörst kommer växa och de första avtalen om nya pipelines österut blir nog inte de sista. Men det löser inte Rysslands problem med en inhemsk ekonomi utan förnyelse och utvecklingsproblem. Förutom råvaror och mat har Ryssland lite att erbjuda världen, vilket är en av orsakerna till Putins försök att knyta samarbete med de andra Brics-länderna (Brasilien, Indien, Kina och Sydafrika) och skapa en fjärde makt bredvid USA, EU och Japan.

USA omringar Ryssland

Vänder man blicken mot USA är projektet att inringa Ryssland med Nato-baser snart klar. Rysslands militära inflytande i världen är mycket mindre än före Sovjets fall – utan kärnvapen skulle landets politiska makt vara jämförbar med Frankrike eller Italien. USA:s och Natos fortsatta press handlar inte bara om militära hot, det måste nog också ses som en reaktion på Putins försök att förändra maktbalansen när det gäller handel och ekonomi. Det största hotet mot amerikansk hegemoni är inte militär eller ekonomiska utmanare vad gäller handel, företagande eller forskning. Inte heller är USA energisvagt på kort sikt. Däremot skulle USA knappast klara om dollarn slutade vara världens reservvaluta. Det här är ingen teknisk fråga utan handlar om verklig realpolitik. USA har försökt lösa finanskrisen genom att Fed, USA:s riksbank ökat mängden dollar på jorden enormt. Sedan Lehman-kraschen har dollarn trefaldigats. Det betyder att Fed pumpat in pengar i banker och stat i en tidigare otänkbar storlek. USA ”trycker dollar” utan att få vare sig inflation eller en söndertrasad valuta. Inget annat land kan göra samma sak.

Dollar är världens reservvaluta

Orsaken är att hela världen köper dollar som reservvaluta. Världen köper, sparar och säljer i dollar. Olja köps i dollar, banker reserverar i dollar och världens finanskapital jobbar i dollar för att säkra sina vinster. Även Kina och Ryssland har köpt dollar, vilket under 2000-talets första tio år gjorde Kina till den största ”fordringsägaren” på USA. En del ekonomer påstod då att USA blivit ”svagt”. Men världen kan inte pressa USA som fordringsägare av amerikanska statspapper och dollar. När USA:s centralbank, Federal reserv, expanderar visar det hur ekonomin fungerar. Det enda som kan stoppa världens ständiga investeringar i amerikansk dollar är om en ny valuta börjar ta över den rollen. Det skulle utmana USA:s makt i grunden. (Och skapa en hyperinflation). De enda länder som försökt överge dollarn som handelsvaluta finns inte längre: Libyen och Irak. Kina har visserligen enligt analytiker köpt upp stora mängder guld som reserv, men om Kina övergav dollarn som reservvaluta skulle dess största handelspartner försvinna.

Ett nytt kallt krig

Putins Ryssland verkliga chans att förändra maktbalansen är att få igenom energihandel utan inblandning av dollarn. Därför har man länge talat om att handla direkt i rubel och yen, i internationella köpeavtal, men lite har hänt. Men nu påstår affärssajten Kommersant att Gazprom sålt 80 000 ton olja i rubel och accepterar yen för export till Kina. Det är säkert ett test, rysk olja säljs utan omvägen via dollar internationellt. Men ska det betyda något för oljedollarns dominans krävs ett samarbete med Kina, Brasilien och andra stater. USA:s motdrag kan inte vara militärt (det skulle riskera världskrig) och det är därför vi kommer se ekonomiska blockader av ett land som för bara några decennier sedan kom in på den internationella marknaden och där det då sågs om en befrielse för hela världen. Putins nationalistiska politik skiljer sig inte idag mot den han fört mot Tjetjenien eller andra grannstater. Men motreaktionen från USA är helt annorlunda. Nu diskuteras ett nytt kallt krig som en realpolitisk verklighet.

Ukraina slits sönder

Vem får betala maktkampen? Nu är det Ukraina som slits sönder. Städer i Europa bombas återigen, människor flyr. Allt i en maktkamp där ingen försöker medla. Vem kan prata fred med Putin? Vem kan få Nato att backa? Ja, inte ett Sverige med en utrikesminister som är en aktör i propagandakriget och som tror att bara hårdare maktspråk kan få Ryssland att backa.

Inte ett EU som direkt satsar på Ukraina som ett framtida EU-land. Det finns ingen tredje part. Och världens gränser blir milsdjupa igen.