Första gången jag åkte till Chile var efter folkomröstningen om ja eller nej till fortsatt styre med diktatorn Pinochet. Det chilenska folket hade röstat nej och de första demokratiska valen sedan statskuppen 1973 skulle hållas. Jag bad mina föräldrar om att få åka för att med egna ögon bevittna det ögonblicket.
Hela min uppväxt var min familj bara mina föräldrar och mina systrar. Några av mina föräldrars kamrater som också flytt från Chile blev något av familj också, men det var inte som när klasskompisarna berättade om hur de haft det hos kusinerna på påsk eller om presenterna de fått av sina mor- och farföräldrar på jul. Den typen av familj kände jag inte till.
När jag landade i Chile inför presidentvalet 1989 så var det för en historisk händelse, men det var även då jag fick den familj jag fantiserat om när kompisarna pratat om sina släktingar. Plötsligt stod jag i ett hav av tíos, tías, primos och min abuelito. Alla ropade mitt namn och pussade mina kinder blöta. De grät och jag grät. Även om jag inte kände dem kände jag en enorm samhörighet i det ögonblicket. Den är den längtan efter samhörighet som drar i mig var tionde år.
Det är dock inte okomplicerat. När jag har ätit all gudomlig mat och känt av hur frukt och grönsaker ska smaka och lukta och vi har skämtat och skrattat åt en massa struntsaker så kommer vi alltid till det förflutna. Det är uppenbart hur olika vi lever med vår historia. Det är oundvikligt att prata om, men viftas ofta bort med: Åh nej, ska du börja prata politik igen.
När jag var där 1989 fanns hopp om förändring. Det blev dock ingen ny socialistisk era. Pinochets mörka hand har vilat över demokratiseringsprocessen alltjämt genom hans grundlag. När chilenska folket förra året hade chansen att rösta för en ny förkastades den.
Det är det politiska som är vattendelaren i min familj. Det är när det kommer till de diskussionerna som jag vill hem igen. Jag orkar inte med ignoransen. Den gör mig frustrerad till tårar. Det är en sak om andra som saknar utbildning och varje dag kämpar för att få ihop till sitt levebröd resonerar så, men hur kan de som delar samma blod som mig inte förstå bättre? Hur kan de gå på lögner från högern när de har oss på andra sidan jorden, hela Atlanten mellan oss, på grund av vad diktaturen gjorde?
Det är inte bara ignoransen för det historiska som stör mig. Varje gång kommer vi in på frågor som abort, kvinnors rätt, homosexualitet, och med en familj som varit djupt involverad i frireligiösa församlingar är det svårt att övertyga om annat än vad kyrkan har lärt dem.
Men någonting händer nu. Jag märker det hos mina kusinbarn. En dag tog jag med några av dem och min dotter in till stan. Vi besökte det som kommit att omnämnas som Plaza Dignidad under studentprotesterna som inleddes 2019. Vi tittade på politisk graffiti. Vi korsade floden Mapocho som rinner genom hela Santiago och jag berättade om hur militären dumpade döda kroppar i den under diktaturen. Ett av kusinbarnen berättade om hur jobbig och lång process det hade varit att komma ut som homosexuell och hur de försökt bota hen innan familjen äntligen förstått bättre.
En annan berättade hur han länge känt en frustration över de äldres okunskap:
”De går på saker som högern prånglar ut på typ TikTok och tar det för sanningar. Som att förslaget på ny konstitution skulle innebära att staten skulle ta ifrån människor deras hem. De bryr sig inte ens om att kolla upp om det är sant!”
Han lade dock till att han tror att det kommer att förändras med hans generation.
För första gången kände jag att jag vill komma tillbaka snart. Jag blev inte mätt eller matt den här gången. 50 år efter statskuppen kanske det händer något.
