BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Det är många frågor som behöver besvaras kring polisens senaste dödsskjutning, den sjätte i år.

En av frågorna är vilken trygghet som finns för personer som av olika anledningar kan ha svårt att följa polisens order. Vad skapar det här för värld för personer med autism, döva eller personer med kognitiva funktionsnedsättningar? Går vi mot en amerikansk utveckling där man skjuter först och frågar sedan? I höstas blev en döv man i Oklahoma skjuten till döds av polis då han ”ignorerat order”, trots att grannar skrek åt polisen att han inte kunde höra.

En annan fråga är: kan vi lita på polisens uppgifter? ”Efter initiala uppgifter bekräftar polisen nu att det pistolliknande föremål mannen ska ha visat upp var en replika,” kunde vi läsa under torsdagen. En replika avser en naturtrogen kopia, lik nog ett riktigt vapen att kunna användas vid rån eller i en actionfilm. Bilden som målas upp skiljer sig markant från den Erics pappa ger. Han säger att det var ett litet leksaksgevär, stort nog att passa en femåring.

Det är ett mönster vi har sett förr. När en 28-årig småbarnspappa sköts ihjäl av polis i Bagarmossen 2016 gick polisen ut med uppgifter om att de blivit beskjutna av mannen. I polisbilens framruta fanns skotthål som bevis på detta. Det var bara det att skotthålen visade sig komma från verkanseld inifrån bilen, inte utifrån. Polisen hade ljugit, de hade inte blivit beskjutna. 28-åringen sköts i huvudet när han klev ur sin bil och vittnen som senare trädde fram i TV4:s Kalla fakta berättar att han också höll händerna i luften.

När en man sköts ihjäl i en lägenhet i Husby, den händelse som ses som den tändande gnistan till Husbyupploppen, gick polisen också ut med osanna uppgifter. Man uppgav att mannen förts med ambulans till sjukhus under kvällen, där han sedan avlidit.  I själva verket låg han död i lägenheten fram till tvåtiden på natten när likbilen hämtade honom.

Medier är också snabba med att fria poliser innan någon utredning är gjord. För några veckor sedan hade både SVT Nyheter och Aftonbladet rubriker om att en man skjutits ihjäl i nödvärn av polisen.  I vanliga fall av dödligt våld presenteras utsagan från den ena parten som just en partsinlaga. ”Den misstänkte uppger att denne agerade i nödvärn.” Man gör tydligt att det är ena sidans berättelse och att det antagligen finns en annan sida av händelsen, som behöver utredas, och att bilden kan komma att ändras. Kanske var det inte nödvärn, kanske var det vållande till annans död eller som det heter när det gäller poliser: tjänstefel. Man håller det öppet och slår inte fast ett händelseförlopp innan utredning.

Men polisens uppgifter tas ofta för sanning, som att de vore opartiska. Det är inte vårt jobb som medier att sprida polisens bild som sanningen om en händelse med dödlig utgång. Det är vårt jobb att ifrågasätta den bilden. Särskilt i ljuset av tidigare lögner och det ökande antalet ihjälskjutna.

”Jag känner att vi måste berätta om händelsen, eftersom det enda som finns ute nu är polisernas version. Ett barn med Downs syndrom, och autistiskt. Hur han skulle kunna vara så hotfull? Det finns inte”. Så säger Erics mamma, till Aftonbladet.

Ingen tror att polisen hade uppsåt att skjuta ihjäl en 20-åring med Downs syndrom. Det är klart att det ur den synvinkeln är en olycka, men det är en olycka som inte borde ha skett. Vi måste ställa betydligt högre krav på våldsmonopolet, än att flera poliser börjar avlossa mängder av skott mot en ensam person, med en synlig funktionsnedsättning.

Eric kommer inte hem igen. Skadan är skedd. Katastrofen ett faktum. Polisen har den mest upprörande dödsskjutningen i myndighetens moderna historia på sina händer.

Det minsta de kan göra nu är att inte med en millimeter slira på sanningen.