När pensionsåldern höjs betyder det att tusentals löntagare i detta nu oroligt sitter och surfar in på Pensionsmyndighetens hemsida för att kolla vilken pension de får om de väljer att följa sina kroppars och psykens råd att gå i pension lite tidigare. Framför allt är det anställda inom vård, omsorg och bygge som är rädda för hur de kommande åren ska se ut när kroppen säger ifrån.
I Kommunalarbetaren läser jag om en undersköterska som skulle vilja gå i pension några år tidigare.
”Jag skulle få alldeles för litet pengar så det känns inte riktigt aktuellt”, säger hon.
Jo, det kommer ju att bli litet mer pengar till Sveriges pensionärer framöver, efter de krångliga striderna i riksdagen i försomras. Men den stora frågan återstår: Hur ska anställda inom tunga yrkesområden ens orka fram till pensionsåldern? Att den frågan nästan fallit ur den politiska debatten vittnar om hur extremt svag den breda arbetarklassens närvaro i svensk politik är.
Det ska löna sig att arbeta, så lyder budskapet från all slags höger i politiken och oftast även från socialdemokratin och vänstern. Men vem ska det löna sig för? För klimatet och miljön och hela biosfären lönar det sig inte att människor ständigt arbetar alltmer och därmed upprätthåller en ohållbar konsumtionsnivå.
Jag fick en gång en fråga under ett klimatseminarium från publiken och den löd: Imorgon är det lördag, vad har du för råd till mig för att jag i morgon dag ska göra nytta i klimatkampen? Jag svarade naturligtvis: Ligg kvar i sängen. Gör ingenting. Ta på sin höjd en promenad runt kvarteret. Ju fler som inte gör någonting – desto bättre är det faktiskt för hela biosfären.
Det skulle vara bra för hela denna civilisation att vi överlag vore mindre aktiva, särskilt ekonomiskt sett, så att inte tillväxt till varje pris gäller. Den direkt expansionistiska idén om att vi hela tiden bör arbeta mer gör att jag ibland kan jag höra ett rop stiga från hela den hotade naturen: Det måste löna sig att inte arbeta! Och för många äldre i vården eller hemtjänsten hörs det ropet också ur deras kroppar.
För biosfären lönar det sig således inte att människor arbetar så mycket som möjligt och inte heller för arbetarklassens kroppar. Den fixa idén att arbete ska löna sig är hämtad ur föreställningen om den ekonomiska människan, en tankefigur som kanske är den starkaste bild av vad människan borde vara som vår civilisation har skapat: en rastlöst aktiv varelse som för sin egen egoistiska nytta är beredd att offra alla sociala band. De översta skikten i samhället är ofta så rastlöst arbetande individer att de till slut inte ens ser människorna under sig. De har blivit asociala.
Därför är det sorgligt att den stora frågan om kortare arbetstid nästan helt har fallit ur den politiska diskussionen det senaste årtiondet. Istället är arbetslinjen själva fundamentet i samhällsordningen, från vänster till höger. Och visst, om det skulle översättas till en rimlig idé om full sysselsättning, det vill säga att helst ingen ska behöva gå arbetslös och stängas ute, så kan jag helhjärtat ställa upp på det. Idag är långtidsarbetslösheten en tickande bomb, särskilt bland nyanlända och jag ser inga riktiga åtgärder för att lösa det problemet.
Att ha ett jobb innebär att man blir en del av samhället, så är det. Jag är uppvuxen i arbetarklassen. Jag vet vad det betyder för ens värdighet att man har ett arbete och slipper stämpla eller i värsta fall fläka ut sig för socialtjänsten. Jag minns min mamma när hon efter många år som hemmafru äntligen fick chansen att börja arbeta igen – eller chansen, hon fick kämpa sig till det. Även min farsa var emot det, med argumentet att allt då bara skulle bli ”uppstressat”. Och då var det ändå ett lågbetalt sömmerskejobb på ortens konfektionsindustri som väntade henne.
Men arbetet gav henne frihet, självständighet, trots att hon därmed blev dubbelarbetande när hon ändå tvangs sköta ruljangsen i hemmet – hennes barn, vi fem bröder, hade inte precis uppfostrats i jämställdhet. Men hon ville ut i samhället!
Att arbeta betyder i denna mening att hålla alla slags sociala relationer vid liv, till arbetskamrater, till sin familj, ja till sig själv. Men då blir frasen ”löna sig” något annat och mycket viktigare än en ekonomisk affär.
Kortad arbetstid och möjligheten att gå i pension när kroppen börjar säga ifrån skulle vitalisera hela samhället. Fler skulle få tid till sig själva eller till medverkan i föreningslivet. Lönearbete för konsumtion och tillväxt är icke detsamma som arbete i största allmänhet.
Inget parti kommer att på sina valaffischer ha utropet ”Det måste löna sig att inte arbeta”. Men befriande vore det.
