Det läggs upp äckliga bilder på Facebook av människor, fan också det är folk mitt bland oss, som gör narr av andra människor. Människor som flyr döden.

Själv är jag här. Jag har mina älskade barn här bredvid. Vi sitter här i trygghet, i Sverige, i en förort till Stockholm. Vi har allt vi behöver och utöver det har vi hur mycket mer som helst. Familjen, vännerna, släktingarna. Allt.

I går plockade jag ihop alla överblivna overaller, varma jackor och skor vi hade hemma. Jag lämnade dem på ett transitboende i närheten. Det tultade runt små barn där som var i mina barns ålder. När jag kom hem satte jag på min 55-tums TV och rattade in Netflix. Det blev Bamse. Mina barn älskar Bamse. De är så fina. Och så oskyldiga.

Alla människor reagerar olika i farofyllda, skrämmande situationer. Vi fryser, löper, skriker, slåss, gråter. Jag är så jävla priviligierad. Det värsta som hänt mig är ett par riktigt jobbiga separationer, långvarigt beroende av sömntabletter, oro, ångest och depression. Det var ju skitjobbigt såklart. Men jag har aldrig behövt fly. Jag har aldrig behövt frukta för mina barns liv. Jag kan inte ens tänka mig tanken på hur det skulle vara att behöva göra det. Jag kan inte ens andas om jag tänker tanken. Jag dör om jag tänker tanken.

Och jag kan givetvis inte veta hur jag hade reagerat om allt hade slagits omkull, vänts upp och ned. Men jag vet att jag, om vi hade blivit tvungna att fly, hade jag tagit med mig mobiltelefonen. Säkert plattan också. Jag hade tagit med mig laddaren också, annars skulle jag inte kunna ladda telefonen när den dog, vilket den ju förr eller senare skulle gjort

Tagit med pass och plånbok. Alla kreditkort

Packat en liten väska med våra kläder, om det hade funnits tid. Mitt rationella sinne vill i alla fall säga, men nu sitter jag ju i säkerhet, att jag hade gjort det.

Säkert tagit med mig nalle och favoritleksaker

Sprungit.

Burit mina barn, mina nära och mina älskade.

Hittat muskler jag inte har.

Betalat alla mina livs besparingar för att köpa falska pass. För att komma på en båt, vilken båt som helst.

Försatt mig själv i direkt fara. Om det hade behövts för att överleva hade jag tagit i princip alla risker som fanns för att mina barn.

Aldrig sovit.

Hittat krafter jag inte har.

Slagits.

Slagit ned alla i vår väg.

Slagit ned polis, gränspolis, militär.

Slagit ned nästan vem som helst

Tagit mig över vad som helst

Hållit handen för mina barns ögon istället för framför mina egna.om någon sprayar tårgas mot oss.

Slagit de som höll i sprayflaskan.

Sparkat dem.

Skyddat oss till döden mot batonger, spray, vapen.

Tagit oss över hav, dalar, toppar, berg, öknar, terräng, städer, fallna städer, ruiner.

Gått över eld.

Hatat alla de som borde hållits ansvariga inför omvärlden.

Gjort allt.

Allt.

Allt.

Det är säkert lätt för många att sitta och raljera över andra människors flykt. För visst är det lätt att sitta här och inte kunna relatera. För alla som inte har ett uns av mänsklighet i sin själ.

Vi andra ska ta emot varenda människa som kommer hit med insikt om en enda sak.

Det kunde varit jag. Det kunde varit vi.

Nu är det inte det. Det ska vi vara väldigt glada och tacksamma för.

Sitt där hemma och raljera ni. Men vet detta. Hade det varit ni hade ni gjort detsamma. Vi är inte så olika ändå. Någon av oss.