”Hur många finns det inte idag som säger sig vara socialister men inte läst mer än ett och annat lösryckt citat av Marx?”
Det där står på baksidan av boken ”Marx i ett band”, som utkom 1974 och innehåller centrala utdrag ur Marx och Engels verk. Jag måste ha köpt mitt exemplar något år senare. På bokrean, för 20 kronor, i Katrineholm (den gula prislappen är kvar). Varje gång jag plockar fram den ur bokhyllan sveper en vind in från en helt annan tid: 60- och 70-talens långt mer radikala samhällsklimat.
Idag är själva ordet socialism nästan utraderat från all politisk debatt. Det har nästan blivit illegalt. Socialdemokratin vill inte kännas vid den demokratiska socialism som länge var en central och självklar idé i partiet. Magdalena Andersson tror jag aldrig tagit uttrycket i sin mun. I den allmänna debatten ligger även Vänsterpartiet lågt när det gäller socialismen. På de stora kultursidorna är det nästan helt försvunnet, tillsammans med alla avgörande frågor om ekonomisk demokrati. Ett uttryck som det klasslösa samhället har inte synts till på årtionden.
På sociala medier brukar jag med ojämna mellanrum skriva ut ordet socialism och sedan studera reaktionerna: Varje gång är det fantastiskt att se hur starkt det antisocialistiska tankegodset lever vidare. Sverige, som numera är ett marknadshemsökt högerland med växande klassklyftor, betraktas av högerkommentariatet som något slags Kuba eller rentav Nordkorea. Jag vet inte om dessa människor verkligen på djupet ser det så, eller om det bara är en slentrianmässig ryggmärgsreaktion. Men ofta får jag intrycket av att det går omkring en hel del människor i detta högerland Sverige som sällsamt nog ser landet som en utpräglat socialistisk stat.
Beviset som anförs för det är i princip att socialdemokratin suttit vid makten i åtta år. Att den ekonomiska makten och den mediala makten ligger i händerna på kapitalister och opinionsbildare av liberalt eller konservativt snitt räknas inte. Politik har reducerats till ett antal ministerposter. Själv brukar jag likna S-regeringen vid en liten jolle på ett marknadsliberalt hav, eller till och med som en månlandare i ett öde kraterlandskap.
Kärnan i ”Marx i ett band”, och i marxismen, är den så kallade historiematerialismen – alltså att det är de materiella villkoren och de konflikter de orsakar genom historien som i slutändan avgör det mesta av det vi har i huvudet. Historiematerialismen säger oss också att alla produktionssätt har en historia, en början och ett slut, och att därmed även kapitalismens dagar är räknade. Dessa insikter har jag burit med mig sedan jag läste Marx i ett band för snart ett liv sedan.
Varifrån kommer rikedomarna?
Vad kan vi tänka oss för slags samhällsordningar efter kapitalismen?
Den politiska debatten är världen över idag nästan renons på de långa idépolitiska perspektiven. Vi har alla – även jag själv – blivit mer av ett slags ytvarelser som mer reagerar spontant med moraliska anklagelser åt det ena eller andra hållet än försöker förstå mer grundläggande utvecklingslinjer. Man vaknar på morgonen, slår på radion och blir upprörd av något och sedan ser man en tweet och blir upprörd över den. Och så vidare.
Olika avknoppningar från klassisk marxism har i betydande grad också urholkat de djupa, materiella konfliktperspektiven. Så kallad postkolonial teori tenderar exempelvis att sätta nedärvd vit makt över alla andra konflikter, trots att man lugnt kan utgå från att också kinesiska, indiska eller afrikanska storföretagare förtrycker sina underlydande.
Den stora omvälvning som klassisk marxism aldrig räknade med är miljö- och klimatkrisen, även om det finns ekomarxister som hävdar att utsugningen av arbetarna styrs av samma mekanismer som utsugningen av jordens resurser. Det är sant. Kapitalism är i längden helt enkelt inte kompatibelt med en fungerande biosfär. Men likväl har marxismen och det socialistiska tänkandet aldrig riktigt lyckats förena industrialismens expansionstänkande med de gröna perspektiven.
Om några månader är det val. Nästan inget tyder på annat än att valrörelsen kommer att handla enbart om variationer och nyanser i den rådande marknadsliberala världsbilden. I den politiska åsiktskorridoren är alla systemkritiska dörrar stängda.
Visst känner jag förtvivlan över det. Men kanske är det så att de där dörrarna aldrig någonsin kommer att öppnas inifrån – de kommer snarare att slås in utifrån. Plötsligt slår brandröken från en klimatkris in, eller de fattigas ansikten dyker upp i dörröppningen.
Varifrån kommer rikedomarna?
Vilka slags samhällen kommer efter de innevarande?
