Det är nämligen en film som ska handla om våld i nära relationer, och samtidigt vara en klassisk romancefilm. Kombon romance och våld är svårsmält.

Dragen till sin spets är en sådan dynamik livsfarlig. Bara i Sverige misshandlades 64 kvinnor till döds i en nära relation mellan 2019 och 2023. Att filmen vill upplysa och uppfostra sina tittare om relationsvåld är kanske smart.

Men är tjejer som gillar romance ett gäng masochister som vi måste rädda, eller finns det andra att utbilda?

Jag ser Det slutar med oss inklämd mellan tjejgäng på bion. De är där för att titta på en helt vanlig tjej som blir bortsvept av en överjordiskt vacker man.

Han väljer ut henne i mängden, förändrar allt med sin charm och sina pengar, och gör det helt klart (gärna på första dejten) att han är beredd att både döda och dö för henne, för hon är allt.

När jag var liten var det Twilight som fyllde det här behovet. Romance är nämligen fantasi och experiment, inte verklighet. Dagens tonårstjejer måste få fundera på varför man kan tänkas tända på (fiktionella) dödssnygga män med “problematiska” drag, eller vampyrer, ifred.

Istället får de en film om blåtiror, som också vill vara … härlig. Det blir varken hackat eller malet.

Jag kan inte hjälpa att bli irriterad över att det är tjejernas sexuella fantasiverkstad som blivit kapad i uppfostringssyfte. Det är nästan inga killar på bion. Behövs det inga pekpinnar i deras tonår?

Vi fortsätter att moralisera tjejkultur, trots att det är männen som är problemet.