Det är två dagar innan första valomgången i presidentvalet i Frankrike och jag befinner mig i Parti Socialistes högkvarter på Rue de Solferino, tillsammans med en grupp svenska fackföreningsmänniskor och politiskt aktiva sossar.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Stämningen i högkvarteret är uppgiven och deprimerad.
– Jag hoppas på ett mirakel, även om jag inte tror på mirakel, säger den kvinnliga senatorn som tar emot oss. En partifunktionär förklarar misslyckandet med att väljarna inte har förstått deras vision och jag märker hur provocerad jag blir över den elitistiska lägesbeskrivningen.
Jag tänker att jag är vittne till ett samhälle som slits sönder inifrån, till ett hänsynslöst klasssamhälle och ett socialistparti oförmöget att formulera sitt eget existensberättigande. Som inte har någon verklighetsbeskrivning som deras väljarkår känner igen sig i.
De kommer att förlora valet utan att ens förstå varför.
Vinnarna i valet blir i stället högerextremisten Le Pen å ena sidan och elitkandidaten Macron å andra.
På söndagskvällen, när valresultatet har offentliggjorts, blir vi också vittnen till när hundratals AFA-aktivister rusar gatan fram i full frenesi, drivna framåt mot Place de la Bastille av ytterligare hundratals polismän i tung kravallutrustning.
Jag pratar med en lång fransman med triumf i blicken, som säger att han har röstat på Le Pen. Jag ryggar tillbaka och börjar argumentera, men han är inte på humör. I kväll firar han och inget får förstöra hans glädjerus.
Hemma i Sverige pågår de två parallella debatterna om huruvida nazister ska få inta Almedalen och Bokmässan som ett led i sin yttrandefrihet samt om en ung kvinna i slöja som har nekats en anställning som check in-personal på SAS så länge som hon inte tar av sig slöjan.
Jag tänker på att också vårt svenska samhälle slits itu inför våra ögon.
När papperslösa ska fotbojas eller låsas in, när ministrar och politiker från högern, sossarna och de gamla hippiesarna i Miljöpartiet tävlar med SD om vem som kan vara mest repressiv i sin repressiva politik gentemot den grupp som redan nu gör allt de kan för att upplösas i atomer och inte vara i vägen.
Att stöveltrampen och tågen i dagsljus ifrån de organiserade terroristerna inte tas på större allvar ifrån polis och rättsväsende är chockerande. Den beredskap och insikt om vad NMR gör och har gjort var en tunn, tunn fernissa.
Den liberala demokratins oförmåga att hantera utsatta gruppers rättigheter och anspråk på skydd, utan att kräva konformitet och lydnad oroar mig.
Kraven på anpassning, Communautarisme, på ett inrättande i ledet får jag veta är en av grunderna för den franska republiken. Alla krav på särbehandling, det vill säga på att erkännas som utsatt minoritet är ett brott mot universalitetsidealet.
Endast genom att sudda ut alla olikheter kan vi bli ett. Det vi i Sverige kallat assimilering och som jag trodde att vi lämnade efter oss tillsammans med millenniebuggen. Det känns som Tillbaka till Framtiden, som en dålig film vars slut jag inte vågar se, av rädsla för att känna igen mig.
Jag tänker på Johannes Anyurus fantastiska bok De kommer att drunkna i sina mödrars tårar och orden som lyder:
”Jag skriver till dig som ännu inte har ord för det som händer dig, och vars hela värld därför ligger innesluten i min. Dina ord, omringade av allt det jag inte kan säga”