Ledare: Det kan vara din granne

För ett par dagar sedan dök det upp ett inlägg i mitt Facebookflöde via en grupp. Det var skrivet av en förskollärare någonstans i landet. Hen hade under valrörelsen haft en liten pin på sin privata jacka. Jackan hade hen ibland på sig på sitt jobb när vädret passade eftersom arbetsplatsen tillåter privata ytterkläder. Märket föreställde en logga från ett politiskt parti som  är både demokratiskt och icke-rasistiskt. Hen hade nu fått ganska hårda kommentarer kring bärandet av märket och undrade hur gruppen såg på händelsen.

Essensen i majoriteten av kommentarerna som inlägget genererade var att det var helt fel av personen att ha denna pin på sin jacka under arbetstid. En del hävdade att det var förbjudet enligt lag att bära sådant som offentliganställd och en del menade att det var förkastligt av en massa varierande anledningar. 

Valtider är underbara av just den här anledningen. Att det plötsligt blir uppenbart att det finns människor som tycker saker. Att det finns fler än bara yrkespolitiker som har en åsikt. Det tråkiga med det här landet är emellertid att det mest suspekta en tycks kunna göra är att just uttrycka en åsikt. Det anses helt enkelt lite fult så länge det inte rör sig om något halvdiffust som att ”det är ju viktigt med miljöfrågor och sånt”.

Det är en inställning som är både ologisk och lite sorglig. Den är ologisk eftersom att de flesta borde kunna räkna ut att både grannen, förskolepersonalen och arbetskamraten faktiskt tycker någonting. Det är trots allt över 85 procent av de röstberättigade i det här landet som röstar i allmänna val. I stort sett alla röstar dessutom på ett av de partier som är med och styr i riksdagen, i något av landstingen eller i någon av kommunerna. Det vet vi ju. 

Flera av kommentarerna påstod att det fanns en risk att personen i fråga inte kan vara ”neutral” i sitt yrkesutövande eftersom hen sympatiserar med ett parti. Vad neutral betyder kan ju diskuteras. Men OM man nu tror att en person inte kan sköta sitt arbete enligt arbetsgivarens riktlinjer på grund av att hen sympatiserar med en politisk åsikt har vi ju stora problem i det här landet med ungefär 85 procent av oss. 

En del tyckte att denna lilla pin var extra hemsk eftersom personen i fråga arbetade med barn. Det tycker jag är lite sorgligt. Nu tror jag att de flesta förskolebarn har rätt dålig koll på hur en partilogga ser ut. Men det är av mindre betydelse. Det man bör fråga sig är snarare vilka signaler vi anser att det är dåligt att vuxna sänder till barn. Tycker vi att det är dåligt att barn vet om att vuxna röstar i demokratiska val? Tycker vi att det är dåligt för barn att växa upp i en värld där vuxna har åsikter och tar ställning för dem? Är det sämre för barn att se en Moderat- eller Fi-logga på en jacka än att se en vuxen bära skinnkläder gjorda av döda djur eller för den delen kläder som är producerade av barn i deras egen ålder i Bangladesh för en lön om 4 kronor om dagen?  

Jag är övertygad om att om fler vågade diskutera politik ibland, vågade ha en liten pin på väskan som visade att ”Hej, jag är centerpartist och vågar stå för det!” eller ”Hej, jag röstar på Socialdemokraterna och skäms inte”, så skulle kvaliteten på den politiska debatten höjas. Samtidigt skulle avarterna i vårt demokratiska system (till exempel SD) få väldigt svårt att få genomslag eftersom folk plötsligt skulle behöva lyssna på, pröva och utvärdera politiska argument och idéer. 

För gemene person är det kanske lätt att tro att valtiderna är över nu och att det kommer att dröja fyra år till innan folk börjar vara obehagliga igen genom att tycka saker. Så är det inte. I Örebro och i kommuner runt om i landet intensifieras nu arbetet med att rekrytera och välja tusentals fritidspolitiker till viktiga och slitsamma arbeten i nämnder, styrelser och parlamentariska grupper för den kommande mandatperioden. Och gissa vad? Det kan vara din granne! (Och var glad för det.)