När Hitler började bygga sitt maktimperium på 1930-talet möttes han inte av idel protester. Många gjorde motstånd förstås, men långt ifrån alla. 

Inte för att det saknades indikationer på vartåt det barkade, nej, åsikterna framfördes gång på gång: judar är ohyra och de ska utrotas. Hitler hade kanske inte ordet ”mördare” broderat på sin schirmmütze, men det rådde inte brist på ledtrådar. Så vad gjorde omvärlden med dem? 

Många avfärdade varningssignalerna, viftade bort Hitler som en ensam clown. De som uttryckte oro anklagades för att överdriva, kanske för att bidra till urvattning av begrepp som diktator eller fascist.

Och det är en mänsklig instinkt, förstås, att intala sig själv att det inte är farligt på riktigt. Att ord bara är ord, inget som kommer omvandlas till handling. 

Det kan tyckas obegripligt att omvärlden inte lyckades förhindra mordet på sex miljoner judar (och de miljontals andra dödsfall som andra värdskriget förde med sig). 

Men jämför med hur vi resonerar nu: varningarna är överdrivna, journalisterna är alarmistiska. När det verkligen blir allvar kommer vi att agera. Men kommer vi det? Och var går gränsen?

När jag frågade en ung SD-väljare vad som skulle få honom att sluta rösta på SD svarade han: ”att de faktiskt blir ett hot, att de blir nazister på riktigt”. Det är inte svårt att föreställa sig att tidiga Hitler-anhängare sa samma sak innan Förintelsen.

Inte heller nu är det brist på ledtrådar om den annalkande undergången för demokratin. Men de som tappert påpekar faran i det som sker – denna konstanta hagelskur av fascistisk politik – smutskastas av den yttersta högerns arméer: anhängare av Trump, anhängare av Tidö.

Högerrösterna menar att det är en skymf att dra paralleller till verklig fascism, till verkligt farliga ledare, som jag gör med Nazityskland och Hitler nu. Att man ska spara krutet tills det blir farligt på riktigt. Återigen: jag undrar när de tycker att vi är där. 

När Donald Trump och Elon Musk nu slagit ihop sina maktvalutor och bildat en kraft som hade gjort Hitler grön av avund ser vi just dessa tendenser. 

Donald Trumps utspel viftas bort som – låter det bekant? – ”bara ord” från en clown med stor käft. Fullt rimlig kritik mot Elon Musks desinformation och påverkansförsök möts med censuranklagelser och sektliknande försvarstal om att X är synonymt med det fria ordet.  

På GP:s ledarsida skriver Adam Cwejman att varningarna om maktgalna Musk är överdrivna, eftersom folk har lagt sig i politiken i alla tider. Som exempel ger han, på fullt allvar, C-ledaren Muharrem Demiroks och Huddinges kommunalråd Rasmus Lenefors (S) resor till USA i syfte att kampanja för Kamala Harris inför amerikanska presidentvalet.

Cwejman medger förvisso att de svenska politikernas påverkan på det amerikanska valet troligen var marginell, men använder ändå exemplet för att stödja sin tes om att det är dumheter att varna för Elon Musks påverkan. Vi kan väl ändå komma överens om att det är en viss skillnad på Demirok och Musk?

Med tanke på hur länge sociala medier varit integrerade i alla delar av våra liv – inte minst politiska val – är det förbluffande hur naiv världens regeringar och institutioner varit kring Elon Musks köp X och hur plattformen utvecklats under hans ägandeskap. Nu står vi handfallna inför den situation vi befinner oss i, där förmögna fascister har kontroll över digital infrastruktur.

Och som om makten över algoritmerna inte vore nog har Musk nu blivit en officiell del av regeringen Trump i egenskap av chef för ”effektiviseringsdepartementet”. Nämnde jag förresten att Elon Musk är världens rikaste man? Men visst, Muharrem Demirok åkte ju runt i USA iklädd en Kamala Harris-t-shirt.

Nu blir Donald Trump USA:s president en andra gång. Det är en surrealistisk mening att skriva.

Hans tal under installationsceremonin är fullt av nationalistisk, fascistisk och populistisk retorik. Det är nationell återfödelse efter fördärvet som tidigare ledare, som Trump beskriver som ett ”radikalt och korrupt etablissemang”, orsakat. Det är folket och eliten. Det är hjälten som ska ställa allt till rätta. Och det är, förstås, ”America first”.

Talet har många likheter med tidiga tal av Adolf Hitler. En av de viktigaste är budskapet om den store ledaren som förkroppsligar folkets vilja. Frälsaren är här, och ni har valt honom. Och det här är viktigt: det är ingen maktgalen kupp, bara representativ demokrati. Det här är precis vad ni önskade er.

Frälsarens parhäst, det vill säga Elon Musk, tog förstås också plats i rampljuset. Obehagligt energisk klev han upp på scenen och höll tal efter installationen – och heilade, flera gånger, på tal om likheter med Hitler. Det är en underdrift att kalla det en ledtråd. 

Men reaktionerna efteråt andades inte fördömande, utan ifrågasättande. Var det verkligen en Hitlerhälsning? Han kanske bara råkade sträcka upp armen i luften flera gånger om?

Vi lever i en postfaktisk värld, en tillvaro där fakta är flytande och där makt alltid är till salu. I den världen kan vi inte sopa ledtrådarna under mattan, även om vi så gärna vill tro att problemet är alarmistiska journalister, inte maktfullkomliga fascister. 

Om vi ska tämja mörkret måste vi inse att det existerar – innan det ödelägger alltihop.