I naturen existerar kanske 800 000 virus som potentiellt kan vara farliga för människor och vi kan vara säkra på att vi i framtiden kommer att få se mer av farliga zoonoser.

Det senaste året har det stört mig något oerhört att denna aspekt på pandemin så pass sällan omtalas: Sambandet mellan exploatering av naturen och en rad farliga sjukdomar. När den biologiska mångfalden decimeras drabbas i första hand naturligtvis andra arter än oss själva, men i andra hand hemsöks även vår art av konsekvenser som ibland kan vara dödliga i masskala. Ebolan är nog det hitintills mest skrämmande exemplet.

Men zoonoser har varit ett faktum ända sedan människan börjat hålla sig med tamboskap och göra sig bofast. Sjukdomar som tuberkulos (från nötkreatur), kikhosta (från får) eller påssjuka (troligen från gris) är tiotusenåriga. I en värld där regioner i skilda världsdelar numera blixtsnabbt är förbundna med varandra är spridningsmöjligheterna för nya virus helt andra än tidigare, samtidigt som naturskövlingen sedan länge överskridit de planetära gränserna.   

På de många ledarsidor som i skrivande stund nästan nått apokalyptiska nivåer i kritiken av den svenska coronastrategin nämns praktiskt taget aldrig sambandet mellan pandemier och den liberal-kapitalistiska civilisation som redan nu garanterat gör att farliga patogener kommer att hoppa från andra arter till människor. Inte ens miljöpartister brukar tala särskilt mycket om detta, vilket jag finner mycket märkligt.

Men det fanns en allvarlig brist i den där utmärkta artikeln om zoonoser i Dagens Nyheter. Man kunde nämligen lätt få intrycket av att dessa dramer i huvudsak utspelar sig i tropikerna när regnskog skövlas. Nedhuggningen av regnskogen är givetvis ett jätteproblem. Men problemet är inte exotiskt. Sjukdomar som kommer från patogener överförda från pressade ekosystem till människor existerar givetvis lika mycket i ett land som Sverige.

Slår man upp Statens veterinärmedicinska anstalt på nätet kan man läsa om tjogtals olika zoonoser, som drabbar vilda djur och tamdjur och i nästa led ofta människor. Sjukdomarna sprids via livsmedel, vatten, foder, myggor och på flera andra sätt. Många av de sjukdomar som är dödliga för exempelvis en höna orsakar i sällsynta fall bara en lätt ögoninflammation hos människan (duvpest). Värre är då exempelvis TBE, hjärnhinneinflammation, som finns i blodet på smågnagare och förs över till människan via fästingbett.

Jag rekommenderar alla politiskt intresserade människor att läsa den där ändlösa listan över zoonoser. Tesen om den atomistiska individen, höjd över alla sociala och ekologiska sammanhang – vi kan kalla denna varelse för den ekonomiska människan – krackelerar nämligen fullständigt när man läser den.

Vi är nedsänkta i natur, vi är natur, med tusen förbindelser till allt annat levande. Vi ingår i en skör väv och om revor rivs upp i den på grund av artutrotning eller snabba klimatförändringar så påverkas vi ofelbart.

På SLU, Statens lantbruksuniversitet, pågår forskning om sjukdomsutbrott som orsakas av virus eller bakterier som sprids mellan djur och människa – i Sverige.

”I diskussionerna hänvisas ofta till sjukdomsutbrott i Asien. Sambanden gäller dock också i Sverige – och inte bara i framtiden, vi ser dem redan nu”, skriver en forskargrupp på SLU:s hemsida.

Gruppen har studerat sorkfebern. Det är en tråkig sjukdom som åtskilliga på landsbygden råkat ut för, ofta för att de andats in luftburna partiklar från sorkens torkade avföring i sina vedförråd, eller när storstadsbor anländer till sina sommarstugor. Forskargruppen har i rapporter visat att exempelvis kalhyggen som minskar den biologiska mångfalden ökar risken för smittspridning.

”Ju rikare djursamhällen är, desto mindre är risken för patogenöverföring”, konstaterar forskarna.   

Den pågående pandemin berättar om klimatförändringar, artutrotning och den aggressiva expansion och urbanisering som driver vår nuvarande civilisation. Dessa zoonoser säger en sak till: Den isolerade, sammanhangslösa liberala individen är en chimär, till och med en livsfarlig chimär. Och den uppjagade, ofta personfixerade kritiken av Folkhälsomyndigheten menar jag ofta (dock inte alltid, för det finns också konstruktiv kritik) bygger på en hybrisartad idé om att den suveräna människan helt ska kunna undgå konsekvenserna av ett oförutsägbart virus: Vi, människan, forskarna, politikerna ska alltid fullständigt kunna trycka ner de dödliga sidor av naturen som vi själva släppt lösa.