Då kan argumenten bli helt hur löjliga som helst.
Journalistik ska inte kvotera!
Då blir den aktivism, då kränker den varje fiber av verkligheten, då för den stackars läsare/tittare/lyssnare bakom ljuset.
Som tur var är det inte en majoritet, långt därifrån, som upplever att 50-50 är att likna vid osund indoktrinering. Jag tror att de flesta förstår värdet, att verkligheten snarare blir mer komplett och hel om inte hälften utelämnas.
För så är det ju fortfarande, att de flesta medier står och stampar omkring 30-70, speciellt när riktigt tunga ämnen ska avhandlas. Politik, ekonomi. Då blir det män.
Jag störde mig på det inför att vi 2014 skulle starta Dagens ETC. Inte bara på andras misslyckanden, utan på vårt eget, att vi i föregångaren till dagstidningen alldeles för sällan klarade av att ge kvinnor ens i närheten samma utrymme som män. Trots att vi var medvetna om problemet.
Lösningen blev byråkratisk. Lova förändring, räkna varje publicering, redovisa löpande resultat för prenumeranter och crowdfundare. Så det har vi gjort. Du ser det också idag, längst ned på tidningssidan finns facit. Sedan sammanställer vi ett par gånger om året.
2020 slutade med 50-50.
Att lägga till tidigare år, där vi pendlat mellan 48-52 procent kvinnor.
Det positiva är att Dagens ETC därmed blivit en bättre produkt.
Det negativa är att Dagens ETC fortfarande är Sveriges enda jämställda dagstidning.
Visst är det för sorgligt, skrev jag i fjol när vi hade räknat färdigt (49 procent kvinnor). Att inte fler ser de fördelarna. Journalistiken får otvivelaktigt fler nyanser och perspektiv när den inte åsidosätter kvinnor. Särskilt då kvinnor över 50 år. Den gruppens mediala närvaro krymper.
”Just nu lär vi oss se och tycka till om vår omvärld via vita medelålders män med makt”, säger Gunilla Jarlbro, professor i medie- och kommunikationsvetenskap.
Det är inte vettigt.
Det ger snävare, fattigare journalistik.
Jag tror att de flesta egentligen förstår det sambandet, kanske alla utom den förändringsobenägna klick som anser att vi redan försmäktar i en feministisk diktatur där tvingande fatwor sänds ut från Nationella sekretariatet för genusforskning.
Senaste åren har många redaktioner börjat arbeta mer aktivt med att hitta egna lösningar, som automatiserade mätningar, men jag är förvånad att inte någon rakt av lånat vår sensationellt enkla metod:
• Vi förutsätter att kvinnor har lika mycket kunskaper och publiceringsvärda erfarenheter som män.
• Vi tänker jämställdhet genom planering och produktion.
• Vi räknar kvinnor och män. Vem intervjuas? Vem syns på bild? Vem anlitas som frilansmedarbetare?
• Vi presenterar statistik. Varje dag. Utan undantag.
• Vi utvärderar. Även fördjupande sammanställningar sker med total transparens.
Det är allt.
Det här fungerar.
En meningslös symbolhandling. Den invändningen har jag hört några gånger nu. Läs tidningen, brukar jag svara. Skillnaden är påtaglig. Det handlar inte bara att ge plats för kvinnor, utan om hur vi gör det. Men det där med symbolhandling brukar kastas fram när någon känner sig lätt obekväm, och jag kan förstå att 50-50 skaver om man själv lunkar på med 30-70.
Ungefär som att Dagens ETC slängt ut fossila annonser. Det skaver också. Men när The Guardian beslutade att följa efter blev det plötsligt svårt att förminska till apart, klimatalarmistisk symbolhandling.
Förändring kan ta tid, speciellt om det är en urgammal struktur som ska korrigeras. Men att vara så grovt ojämställda år 2021, det kan väl medier inte vara nöjda med. Eller? Definitivt inte de kvinnor som dessa medier förväntar sig ska betala för journalistik.
Men jag är ju stolt så klart.
Dagens ETC lovade att bli en feministisk tidning.
Dagens ETC är en feministisk tidning.
Du ser det i redovisningen här nedanför. Men framför allt i journalistiken som utgör grunden.
Hur vi rapporterat om välfärdens villkor under pandemin.
Hur vi imorgon kommer berätta om Kommunals kamp för skäliga löner och villkor.
Hur vi granskat vilken rättslöshet en kvinna hamnar i om hon råkar ut för en stalker.
Hur vi tvingat en av Sveriges mest kända restauranger att börja städa ut en genomsexistisk kultur.
Hur vi skildrat prostitution utifrån de prostituerades situation, alltså de kvinnor som inte får mysa i tv-soffan och där tycka synd om sig själva.
Hur vi utökat kulturens plats i tidningen, då med ett feministiskt hjärta.
Hur vi har ledarskribenter som påtalat det absurda i att svenska medier bara vågar hylla metoo när vittnesmålen kommer utomlands, långt bort från svenska män och svenska förtalsprocesser.
Hur vi så konsekvent prioriterar klimatkrisen.
Hur vi bökat runt bland manlighetens skrymslen, som i högsta grad har direkt effekt för hur kvinnor kan leva sina liv.
Det, och hundratals fler artiklar, är vad som händer när feminismen slår klorna i en stackars dagstidning.
Knappast undergången.
Om du inte är rädd för relevant journalistik.
Så jämställd är Dagens ETC
Sammanställningen gäller 2020 och omfattar intervjupersoner, personer som syns på bild samt anlitade frilansmedarbetare. Resultat för 2019 inom parantes.
• Kvinnor 50% (49)
• Män 50% (51)
Vem väljs ut för profilintervjuer?
Här har vi räknat de lite längre intervjuerna i olika avdelningar som kultur, politik, klimat och ekonomi.
• Kvinnor 48% (49)
• Män 52% (51)
Vem får skriva debatt?
• Kvinnor 49% (46)
• Män 51% (54)
I vilken egenskap intervjuas kvinnor?
Medier har en tendens att skildra kvinnor som offer. Därför har vi räknat på i vilken roll kvinnor får komma till tals. Att vara drabbad är så klart inte per definition att vara passiv.
• Expert/yrke/initiativtagare 70% (68)
• Offer för omständigheter 12% (16)
• Neutral, ofta enkätform 18% (16)
Källa: Dagens ETC 1 januari 2020–31 december 2020. Du kan dagligen följa representation i redaktionsrutans högra hörn (print).
