Problemet är nämligen att de själva är odugliga vad gäller ansvar, trots att de plågas av klimatförändringarnas bistra verklighet. Det ska istället statsministern sköta. Han ska tygla ”en nation av tonåringar utan konsekvensanalys”, han ska med ”statlig hockeytackling” tvinga svenskarna att ”släppa taget om en bekväm livsstil”.

Löfven som var upptagen med att sänka skatter. Nu måste han dessutom anta utmaningen att uppfostra influencers att ”bli bättre människor”. Konkret vill de att han förklarar att det inte är säsong för jordgubbar i februari.

Influencers har säkert många talanger, men det här med demokratiska processer eller hur politisk förändring tvingar sig uppåt snarare än sipprar nedåt… Nej, inte riktigt. Så nu måste alla vi andra leva med anklagelsen att den gröna rörelsen suktar efter klimatdiktatur. 87 influencers. Som om det inte räckte med Torbjörn Tännsjö.

Borgerligheten kommer aldrig att tröttna på att höra, och svulstigt beskriva, ”ett illavarslande eko från kommunismens och fascismens tidsålder i Europa”, för att citera Adam Cwejman (ja, han hinner nämna både Venezuela och Joseph Goebbels).

Det som provocerar mest med dessa influencers är ändå inte att att de förlänger en pseudodebatt. Det är heller inte att de verkar tro att ett systemskifte kan beställas lika motståndslöst som en Uber-taxi.

Det är oförmågan att omsätta påstådd klimatångest i handling.

”Vi behöver någon som gör flygresan orimlig för plånboken i jämförelse med tåget. Eller ge oss en flygkvot! Vi kan uppenbarligen inte hantera friheten”, skriver de.

Ungefär en sekund efter att deras artikel publicerats noterade vissa att flera av undertecknarna har för vana att flyga som Carl Bildt. Alltså jättemycket, jätteofta, jättelångt.

En firar sitt klimatengagemang med att flyga till ishotellet i Jukkasjärvi. Förklaring: ”Chansen att få uppleva denna dröm blev för stor.”

De förstår att vi närmar oss klimatkollaps.

De opinionsbildar för att politiken ska agera.

Men själva väntar de, apatiska och meningslösa.

Nästan att man förvandlas till Roy Scranton, vars klimatfilosofi är att mänskligheten är en glupsk bebis utan inlärningskurva, möjligheterna är förlorade, allt vi nu kan göra är att ”sörja och lyssna på den sista fågeln” innan apokalypsen kommer.

Nästan.

Om det inte vore en så deprimerande, defaitistisk hållning.

Positiv tolkning?

Kanske har debattörernas publik – drygt två miljoner följare/läsare/lyssnare – drivkraft att utöva eget ansvar. Som att minimera flygresor. Men det förutsätter att publiken följer vad en influencer säger och inte vad en influencer gör.

De är i alla fall inte sämst i klassen, vilket framgår av kontot Aningslösa influencers på Instagram. Aningslösa… Lika obrydda som söndersponsrade av reseföretag och hotellkedjor. Angelica Blick – ej undertecknare – bockade förra året av Marrakech, Paris, Utah, Perth, Dubai, Sydney, Neapel, Los Angeles, New York, Malaga, Grekland, Como, Milano, Kroatien och Turkiet. Hon toppar med att starta det nya året på Bahamas.

Cash in, koldioxid ut.

Det finns faktiskt något som är värre än influencers. Det är när radikala människor ger upp. Även de förstörda av ständigt fokus på vad individen måste göra medan politiken – tillgängliga parlamentariska alternativ – vägrar göra vad vetenskapen entydigt visar är nödvändigt. Samtidigt som alla kurvor drar åt fel håll, sammanstrålande i katastrofala synergier.

Någon skriver att den tänker flyga mer än någonsin, en annan att den tänker shoppa nytt och mycket. För att de vägrar symbolerna, vägrar axla skulden. Ett slags aktivism.

Det är inte apati.

Det är ilska.

Okej, du tänker hetsflyga. För att? Politiken ska vakna?

Nu påstår jag inte att det här är en massrörelse av besvikna klimathjärnor som får kortslutning och börjar ägna sig åt klimatsabotage, inbillat mot den politisk-ekonomiska eliten, eller mot en övre medelklass som redan unnat sig. Men jag ser det allt oftare. Att desperationen är så outhärdlig att det personliga perspektivet blir en kränkning, något som krymper oss från medborgare till konsumenter, något som avkrävs oss trots att den stora förstörelsen idag äger rum långt bortom vår kontroll.

Det här skrämmer mig mer än att någon småstadsprinsessa eller prins turnerar jorden runt och suggererar sina miljoner följare att tro att det är normalt.

”Varför ska jag göra uppoffringar när klimatförändringarna är storföretagens fel?” frågar en läsare amerikanska Grist. Det är verkligheten: 100 bolag har de senaste 30 åren stått för 71 procent av utsläppen av koldioxid.

Tänk inte på din skuld, svarar Grist. Den bleknar jämfört med den som hör hemma i styrelserummen. Tänk på rättvisa, tänk på hämnd. Betrakta företagen, samt folkvalda som håller dem om ryggen, som brottslingar. Låt det styra dig. Hur ska du skada företagen? Hur ska du byta ut politikerna?

Det är ditt ansvar, vårt ansvar.

Och någonstans där finns botemedlet mot resignation.

Om avsikten var att illustrera hur fundamentalt otillräcklig individen är att ensam hantera klimatförändringarna, då är influencerartikeln ett fulländat mästerverk.

Men, politisk förändring tvingar sig uppåt.

Det är rörelse.

Du är många.