Jag läser mejlet: ”Det passar inte så bra just nu. Och vad ska ni prata om? Skicka över en lista på era medlemmar.”

Arbetsgivaren som skickat mejlet syftar på ett arbetsplatsbesök som bokats in nästkommande vecka. Ett av många. Besöken är en del i en internationell kampanj för hotellstädares arbetsvillkor som drar igång nu. 

Det handlar om utdelning av information och om samtal med personalen på ett stort antal arbetsplatser i Stockholm.

Eller om ett problem, i alla fall om man ska döma efter hur arbetsgivarna uppenbarligen verkar se det.

Det var inte det enda mejlet i den stilen. De kom i en strid ström. Alla likalydande. Det skulle förhalas. Ifrågasättas. Jag kände den inre explosionen komma krypande. Men så tänkte jag efter lite och kom fram till att det i och för sig bara handlade om några mejl. Även om de, i en större kontext, faller in under kapitlet arbetsgivare som motsätter sig saker. I det här fallet organisering och information om rättigheter till dem som kanske har det värst av de arbetare som vi organiserar, de inom hotell- och restaurangbranschen. Hotellstädarna, nämligen. De som tvingas arbeta deltid.

De som har lägst löner. De som måste städa ett omänskligt stort antal rum på alldeles för kort tid. De som tar värktabletter på jobbet för att lindra värkande ryggar och ben.

Ja, ja, det är ju bara några mejl. Eller är det bara det? Nej, det är det inte! Det är en markering av en klass mot en annan. Arbetsköpare mot arbetssäljare. Makten mot facket och det facket representerar. Kapitalet mot arbetarna. 

Utanför mejlboxen, i praktiken, har jag sett det så många gånger. Hur arbetsgivarens representanter sitter hånflinande med korsade armar, bakåtlutade. De markerar och påminner om att avståndet mellan våra klasser är så långt att det inte ens går att mäta.

De har ingen aaaaning om hur det kunnat bli så att de flesta som arbetar med hotellstädning är kvinnor, födda i andra länder.

De har ingen aaaaning om hur det kommer sig att det alltid är just hotellstädarna som alltid ska ha lägst löneökningar, mest deltid och högst arbetstakt.

Det måste vara märkliga sammanträffanden.

För mejlen är markeringar. Det pågår ju en avtalsrörelse. Alla försök till organisering ska kvävas. Tysta arbetare ska förbli tysta. Och i bakgrunden hejar arbetsgivarnas stora och tuffa organisationer på sina marionetter och förlängda armar ute på arbetsplatserna.

Men vi kommer att besöka arbetsplatserna. Arbetsgivarna må vara kaxiga och måhända stenrika, men inga rikedomar i världen kan driva verksamheterna vidare. Det kan bara vi. För vilket hotell kan drivas utan hotellstädare?

Vi börjar med information och samtal. Och så tar vi med oss alltihop in i avtalsrörelsen.

Nu handlar det om schysta villkor. Och om varje hotellstädare.