Visar hur dramatiskt det här är.
Att Magdalena Andersson (S) å ena sidan går ut och anklagar regeringen för att kulturkriga mot vindkraft och å andra sidan själv hånar de fackliga och vänstersinnade ekonomer som kritiserar hennes balansavtal, visar hur dramatiskt det här är.
Sverige förvandlas snabbt till ett lilleputtland som inte kan samla sina krafter för omställning. Vi går från ledande till ointressanta i den globala klimatpolitiken. Det här handlar inte om en klantig regering, det handlar om en ideologi där den offentliga sektorn inte får vara ledande i omställning och där det offentliga kapitalet inte får användas annat än till placeringar på finansmarknaden.
Det här är en triumf för det systemskifte som gamla högerledaren Gösta Bohman genomförde 1980, ja, så gammal är historien. Vill man göra en snabb historiegenomgång av svensk statsskuldspolitik ser den ut så här:
• 1980: Gösta Bohman (M) tar bort statens investeringsbudget och inför ett system där årliga budgetar styr vad staten satsar på, investeringar kan inte längre betalas av inlånade pengar eller offentliga överskott, de måste finansieras i kamp med vård, trygghet och alla andra statliga utgifter. Plötsligt kan en satsning på järnväg ställas mot höjda barnbidrag.
• 80-talet: Kjell-Olof Feldt (S) avreglerar finansmarknaderna bit för bit och frigör en enorm privat ackumulation av kapital som till största delen finansieras av offentliga sektorns finansiella överskott. Det är pensionpengarna som blir motorn på finansmarknaden, inte som tidigare motorn för bostadsbyggande, energiutveckling, infrastruktur, nya skolor med mera.
• 90-talet: Efter en havererad borgerlig regering med bankkris och kraschad valuta inför Göran Persson (S) en tvångströja på alla kommuner och staten vad gäller utgiftstak och en uppgradering av Bohmans budgetsystem. Persson gör i praktiken reformismen ekonomiskt omöjlig i Sverige, allt kommer nu handla om fortlöpande skattesänkningar, utförsäljning, ytterligare avreglering och byggandet av ett enormt finansiellt överskott som placeras på börsen (som därför stiger och stiger).
• 00-talet: Borgerlighetens triumfdecennium med skattesänkningar och minskad offentlig sektor, förmögenhetstillväxter för några få och massarbetslöshet.
• 10-talet: Anderssons fortsättning på Perssons politik. S har blivit ekonomisk höger och sluter nu avtal även med SD om en gemensam budgetpolitik som innebär att klimatomställningens behov av tusentals miljarder inte kommer levereras. Bara om det privata näringslivet och dess ägare gör något kommer grön ekonomi skapas. Men klimatomställningen är en investering på många decennier och privat kapital ska jaga vinster här och nu. Det här slutar illa för det offentligas roll i omställningen. Allt hänger nu på medborgarna själva.
Detta med begreppet statsskuld kommer nog gå till historien som den största propagandasegern för nyliberalismen. En påhittad skuld på max 35 procent av BNP där man inte räknar tillgångarna, bara skulderna, gör att politiken inte längre kan diskutera vad medborgarna vill göra med sitt överskott.
Vi får inte diskutera de 2 000 miljarder som är finansiellt överskott, vi får bara diskutera de eventuella överskott på några tiotal miljarder som uppstår beroende på hur mycket skatterna sänks. (För sänkas kommer de fortsätta göra.)
När Mikael Damberg (S) påstår att han skapat utrymme för ytterligare 20 miljarder per år, med avtalet om balansmål, så är det inte sant. ”Utrymmet” går inte till investeringar, det går till skattesänkningar, så ser den verkliga politiken ut som S vet att de borgerliga kommer genomföra. Skattesänkningar som S sedan får svårt att vända, om man nu ens vill göra det.
Att offentlig sektor utanför statsbudgeten skulle kunna genomföra de stora investeringarna är faktiskt enda chansen att använda den politiska makten vad gäller positiv klimatpolitik. Denna öppning har S nu sålt bort.
Det betyder att LKAB inte kan lita på staten vad gäller infrastrukturen i norr och Malmbanan. Och att ledningen då måste bromsa.
Notan kommer alltid snabbare än man tror.
Nyliberaler jublar eftersom de verkligen är emot att offentlig sektor, även via statliga bolag, blir den makt som räddar svensk klimatomställning.
Det här kommer att bli dyrt.
För om inte landet lämnar EU så kommer medborgarna få betala en hög akut nota för det som inte gjorts.
Det går att trixa med statsskuldssiffror.
Men det går inte att trixa med de verkliga utsläppen vi skapar.
Notan kommer alltid snabbare än man tror.
