Genom min juristutbildning har vissa grundläggande rättigheter återkommit oavsett om vi läst straffrätt, socialrätt, hälso- och sjukvårdsrätt etcetera. En av dessa är att vi ska skyddas från betydande intrång i den personliga integriteten. Detta är en grundlagsskyddad rättighet och därför något vi har att förhålla oss till i all lagstiftning. 

Ändå upplever vi nu fritt fall när politiker slår dövörat till mot all forskning och en samlad profession och vill upphäva vårt skydd mot de allmännas ingrepp mot vår person och integritet. 

För nej, det här handlar inte bara om buset utan om oss alla. 

När Magdalena Andersson (S) avlade sin första regeringsförklaring var ett av hennes prioriterade område i stenhögen som ska vändas kriminaliteten.

Vad vill då regeringen göra för att komma åt detta problem, som enligt Andersson grundar sig i ekonomiska klyftor och skillnader i livsvillkor? Handlar det om utbildningssatsningar, upprustning av miljonprogramsområdena, höjda skatter för de rika, ökat försörjningsstöd, satsningar på kultur och fritid för unga? Nej. Andersson väljer att vända på den sten som vänts på flest gånger, förmodligen för att hon inte orkar sträcka sig lite längre bort. 

Anderssons svar är nämligen att straffen ska skärpas ännu mer, förövarna måste lagföras och de unga lagöverträdarna ska sitta inne längre. 

Detta trots att flera lagar redan skärpts och flera gärningar har kriminaliserats. Dessutom har det också satsats på fler poliser och fängelser byggs ut. 

Andersson stannar inte där, hon vill vidare. Det ska bli lättare att häkta personer, men att komma åt de långa häktningstider som Sverige fått omfattande kritik för från bland annat FN och Europarådet är inget som Andersson bekymrar sig över. Nej, skit ska skit ha. Och så går hon vidare. 

Andersson vill att hemliga tvångsmedel ska kunna användas i större utsträckning i, vad hon kallar, preventivt syfte. Alltså det ska inte längre behövas misstanke om brott för att göra intrång i vår personliga integritet. Vi kommer alla kunna vara måltavlor för att få våra sms kollade, samtal i telefon eller vid köksbordet avlyssnade, bli kameraövervakade. Eller ja, alla kommer väl inte behöva känna oro, utan det blir väl som vanligt vi som blir slumpmässigt utvalda i säkerhetskontroller eller utsätts för rasprofilering och tvingades identifiera oss för att befästa vår rätt att röra oss i samhället.

De yngre som, än så länge, inte kan fängslas ska också få sitt av hårdare tag. Det ska bli lättare att tvångsomhänderta dem och de ska ställas inför en slags ungdomsdomstol. Hon ignorerar det faktum att många föräldrar faktiskt vill ha hjälp och har i många fall ropat på hjälp, men inget händer förrän deras barn antingen blir skjutna eller skjuter någon. 

Jag är nämndeman i förvaltningsrätten, som bland annat hanterar ärenden om tvångsomhändertagande av unga. I en del fall finns det verkligen behov av tvångsvård, men varje gång jag är med och fattar ett sådant beslut så är det med en visshet om att det faktiskt inte är säkert att det kommer bli bättre. Det kan faktiskt också bli än värre. 

Därför hade jag istället önskat att statsminister Andersson gjorde satsningar som innebar att ungdomsvården faktiskt är bra och som inte får drivas av vinstintresse. En ungdomsvård som inte slänger glåpord eller misshandlar barn utan behandlar dem som de barn de faktiskt är.

Brottsligheten och orsakerna till den – de ekonomiska klyftorna och skillnaderna i livsvillkoren – bekämpas inte med ytterligare hårdare tag och längre straff. Den bekämpas genom en rättvis och jämlik ekonomisk politik. Orka sträck dig efter de stenarna istället, Andersson.