Hans kommentar till blodiga september och politikens misslyckande är att samhället måste visa ”draktänderna”, att gängens barnsoldater ska konfronteras med ”stålhandske” medan nyrekryteringen ska bromsas med en mjuk ”lovikavante”.

Det är ett statstråds formuleringar.

Tror han att vi är idioter?

Men så har hans statsminister samtidigt missförstått vad ett tal till nationen innebär. Ulf Kristersson (M) agerar inte som ytterst ansvarig för en nationell kris, en bråddjup kris, en kris som skär rakt in i alla svenskar, oavsett var vi bor eller var vi kommer ifrån. Han verkar snarare befinna sig i permanent valrörelse. Han talar till oss som moderat utmanare. Trots att han sedan ett år tillbaka är sista bossen. Den som bär ansvaret. 

Men han föredrar att delegera, med hela den intensiva konsultaura han har gemensamt med Liberalernas kroniskt slängakäftiga partiledare. Sossarna lämnade oss med ett kaos! Så det som för bara ett år sedan skulle fixas på ett kick, kommer nu att ta många år att åtgärda. 

Till dess kanske militären ska patrullera våra förortstorg? 

Allt tycks ligga på bordet. 

Och från de opinionsbildare som Kristersson brukar lyssna på kommer gälla skrik om utegångsförbud och undantagstillstånd. Hur länge dröjer det innan de sjunker in i regeringen? Jag ger det en månad, maximalt. Det tar ett dygn från att denna text skrivs till att den publiceras, vem vet, den sista kantringen kan mycket väl inträffa under det spannet.

Och så den där debatten i SVT… 

Avsikten var nog att de tre största partierna skulle samlas, ett slags enad front, men vi fick ännu mer av valrörelse. Ingen uppvisade förståelse för allmänhetens obefintliga tolerans för tjafs. 

Inte Ulf Kristersson

Inte Jimmie Åkesson (SD).

Inte Magdalena Andersson (S). 

Jag tror att väldigt många respekterar att partierna håller fast vid sina respektive ideologiska kärnor, att det i viss mån påverkar vilka insatser mot gängkriminalitet och förslumning och ojämlikhet som man kan tänka sig att genomföra. Men debatten handlade inte om sådana skillnader. Utan om tjafs. 

Ja, de måste tro att vi är idioter. 

Eller att tjafs som sprids i tjocka lager kan gömma det som finns därunder. 

”Vi skärper det brottsförebyggande arbetet”, säger Ulf Kristersson till svenska folket.

Johan Pehrson lovar följande på Instagram (symptomatiskt nog är sociala medier alltmer ett naturligt habitat för svensk politik):

”Varje ung kille på glid ska punktmarkeras. Och skolan ska tidigt fånga upp de som riskerar att hamna i gängens klor.”

Det är som om han fakturerar per ord. Ju mer tomt och frekvent de ekar, desto mer till lurendrejarkontor. 

Vi har ju sett hans höstbudget.

Vi har hört vad kommuner och regioner kräver i form av statlig hjälp för att klara att upprätthålla vård och skola.

Vi har hört vad regeringen svarade: Ni får knappt hälften, lös det bara, lycka till!

Vi har direkt märkt konsekvenserna.

Region Sörmland varslar 700 personer, Göteborg inför anställningsstopp i skolan. Det här är bara början. Kommande år tvingas offentlig sektor skära bort sådant som kan fungera förebyggande, sådant som övertygar oss alla att vi faktiskt fortfarande lever i möjligheternas Sverige – för vi är rika! – och inte i ett pissland där den som inte vill eller har råd att skaffa sig privata lösningar tvingas leta runt bland spillrorna efter vår gemensamma välfärd.

Johan Pehrson utfästelser är bedrägliga.

Eller som en lärare skriver till mig på X/Twitter:

”Som lärare är jag JÄVLIGT nyfiken på hur de tänker att vi ska lösa det här. Eller menar de bara att det är en till nivå pappersarbete som inte leder till något?”

Följ pengarna. 

Allt finns i regeringens budget. Senaste veckan har du läst om hur Sveriges förmögenhet inte används, hur skattesänkningar prioriteras före integration. Men genom att Sten Ljunggren, ekonomen som är knuten till Dagens ETC, analyserar utveckling över tid, får vi även se en tendens. 

Titta bara.

Politiken har valt att försvaga Sverige. 

Politikens avsikt har kanske inte varit att exponera underklassens barn för lockelser om snabba cash, men det är precis vad man gjort genom att metodiskt stympa samhällets hjälpande hand. 

Kalla det ett nyliberalt systemskifte. 

Kalla det socialdemokratins stora svek – för här kommer man inte undan med att skylla på att man tvingas dansa välfärdslimbo med Annie Lööf (C) eller att man i praktiken regerat på borgerliga budgetar.

Vad betyder då urholkad trygghet?

Dagens ETC har valt ett basår, sedan visar vi hur denna post stadigt krympt – räknat i miljarder kronor, jämfört med oförändrad andel av Sveriges bruttonationalprodukt.

Sämre trygghet vid sjukdom.

Sämre trygghet för äldre.

Sämre trygghet för familjer och barn.

744 miljarder kronor.

Det är vad politiken väljer att inte satsa 2024–2026.

Inbillar sig Kristersson och Pehrson att det kommer att passera obemärkt?

Politiken hävdar att den vill stoppa våldet.

Politiken fungerar som motor för den hopplöshet som slussar barn till mordiska psykopater.

Det är sanningen.

Det är draktänderna.