Medan rätt många av oss funderar på vad som händer med ett samhälle som under decennier pressar ner skattenivån – det som Timbro och andra plågat brukar kalla skattetrycket – så att hundratals miljarder mindre varje år finns tillgängligt för att investera i landet och utveckla vår välfärd, har vi idag en moderat finansminister som tror att den som tjänar 125 000 kronor i månaden skulle passiviseras helt om det inte vore för att staten fortsätter sänka, och sänka, och sänka. 

Ja, det var i alla fall så Elisabeth Svantesson sålde in sin budget till Göteborgs-Posten. Hälften av regeringens satsningar går till att just sänka skatt. 27 miljarder. Merparten öronmärkta för mycket höga inkomster. 

Men trots denna totala leverans gentemot borgerliga tankesmedjor och näringslivsinstitut och besuttna kärnväljare/donatorer, blåser det upp till en ny kampanj, denna gång mot den statliga inkomstskatten.

Regeringen räknade ju inte upp den – alltså brytpunkten – till 2024, på grund av inflationen. Men nu sker det igen. Det är praxis. Nästa år blir gränsen 53 590 kronor. Över det beloppet gäller ytterligare 20 procent i skatt.

En rimlig omfördelning, kan man väl tycka.

Den miljon svenskar som tjänar mest bidrar också lite mer

Nej, dundrar Centerstudenteras ordförande Rasmus Elfström i Altinget. Hans anklagelse:

Regeringen stryper tillväxten.

Regeringen överger arbetslinjen.

Regeringen sviker skattebetalarna.

Argumenten känner vi igen, de brukar dyka upp rätt frekvent, stora delar av borgerligheten utanför riksdagen avskyr verkligen statlig inkomstskatt, speciellt de grenar som utgår från näringslivet. Elfström är tvärsäker på att svenskar berövas ”motivationen att nå sin fulla potential” och istället känner att det blir ”attraktivt att skatteplanera”. Kort sagt, bort med dubbelbeskattning, annars vill ingen arbeta hårt eller utbilda sig långt eller göra rätt för sig.

Det här är att jämställa med att någon drar igång virveltrumman som ska få armén att börja marschera.

Den här ledarsidans finger i luften säger att nästa stora skattestrid närmar sig.

Ett säkert tecken hittar vi på Dagens Nyheters debattsida, där högerprojektet Institutet för näringslivsforskning – kom igen, ingen ser väl denna stiftelse som apolitisk och rent vetenskaplig? – lägger fram ett förslag på hur den statliga inkomstskatten ska kunna avskaffas utan att staten på sista raden har gått minste om en enda krona.

Det här är att jämställa med att någon drar igång virveltrumman som ska få armén att börja marschera.

Skribenterna, Daniel Waldenström och Jacob Lundberg, vill ändå ge politiken lite positiv feedback. Värnskatten är borta. Marginalskatten sänks nu med tre procentenheter på månadslöner över 65 000 kronor i och med att jobbskatteavdragets utfasning tas bort. Men det räcker inte. Statliga inkomstskatten måste bort. Det är logiskt. Och det är enkelt! Fullt finansierat. Dessutom med ”god fördelningspolitisk profil”. 

Men hur kompenserar de intäktsbortfallet på 64 miljarder kronor?

Största posten är rot och rut, de avdragen ska avskaffas (20 miljarder).

Skatten på avkastning från pensionssparande ska höjas (19 miljarder).

Ränteavdraget ska minskas (9 miljarder).

Skatten på avsättning till tjänstepension ska höjas (6 miljarder).

Skattreduktion för installation grön teknik ska bort (4 miljarder).

Studiebidraget ska inte vara pensionsgrundande (4 miljarder).

Med mera.

Det här är en riktigt slug debattartikel. Alla hittar något de gillar. Vem till vänster skulle kämpa för rot och rut, eller för låg skatt på kapitalinkomster, eller för det så uppenbart snedfördelande ränteavdraget? Vem till höger skulle försvara subventioner till hushållens omställning? 

Innehållet känns ändå främst skräddarsytt för den som gillar skatt som omfördelande kraft, men att det ska vara smart och effektiv skatt som gör skillnad. Waldenström och Lundberg är övertygande. Bra för alla. Höginkomsttagare får ta smällen för att fasa ut, hävdar de.

Idén verkar vara att en majoritet ska finansiera att en minoritet slipper en skatt som de definitivt har råd att betala.

Men ibland är de simplaste frågorna de mest nödvändiga.

Var det inte runt en miljon svenskar som betalar statlig inkomstskatt?

Så:

Hur många nyttjar rot och rut?

Hur många har tjänstepension?

Hur många tar del av studiebidrag?

Hur många har ränteavdrag?

Hur många har ordnat med solceller på taket?

Sammantaget verkar idén vara att en majoritet – nio av tio svenskar som arbetar har en tjänstepension, flera miljoner nyttjar rot och rut, i fjol fick drygt 500 000 personer studiemedel, hittills har fler än 250 000 solcellsanläggningar satts upp – ska finansiera att en minoritet slipper en skatt som de definitivt har råd att betala, och som inte tvingat topputbildningar att lägga ner eller gjort det omöjligt för företag att rekrytera till exceptionellt krävande tjänster.

Hur logiskt är det?

Inte ett dugg.

Bara ideologiskt.