Det är verkligen fantastiskt.
Bregman, känns lite bekant? Inte märkligt. Han har återkommit på den här ledarsidan, mycket för att han har förmågan att kombinera att vara rimligt radikal med att inte samtidigt vara jättetråkig. Lite humor. Och en sylvass tankekraft som punkterar ballonger som om inte fanns något roligare, och det gör det ju faktiskt inte heller.
Som när han drog till Davos för att debattera med den ekonomiska eliten. De ville hemskt gärna tala vackert om fattigdom och ojämlikhet som ett slags abstarkt problem. Bregman fick spelet:
”Skatter, skatter, skatter! Allt annat är skitsnack.”
Usel stämning, en kall vind blåste genom rummet. Bregman öste vidare:
”Det är som en konferens för brandsoldater där ingen får prata om vatten.”
Fantastiskt. Det också.
Han verkar älska den här sortens konfrontationer. Och nu gör han det igen, med kirurgisk precision. Det är en utsökt operation där han lager för lager skalar av Branson – och den generiskt välgörenhetsivrande miljardärstypen – varje lager av självförhärligande.
Denna grupp avskyr att reduceras till sitt enorma kapital. För att de vet att detta enorma kapital är ohållbart när planeten brinner och människor svälter. Därför vill de hemskt gärna blåsa ut diverse ridåer. Titta vad jag bidrar, titta vad jag skänker. De vill stanna där inne i sin härliga puppa så länge det bara går. (En klassiker är ju när Howard Schultz, stormrik efter sin tid som vd på kaffeimperiet Starbucks, sa att det är nedsättande att kalla en miljardär för miljardär, respektfullt är ”person med förmögenhet” eller ”person med resurser”.)
Och en av de absolut värsta är Branson, som ett slags muterad variant av en falskt solidariskt Tony Blair som rullats för många varv i först bladguld och sedan Karibiens lena, varma sand.
Branson bloggar. Miljardärens små betraktelser medan hans pengar tjänar ännu mer pengar. Och nu han stött på Bregmans populärvetenskapliga bok ”Humankind” (på svenska: ”I grunden god”), läst – men inte förstått någonting. Branson tolkar den genom sitt ständiga självhjälpsfilter. Han ser hopp och framtidstro och individens kraft. Rebellerna som lyfter civilisationen till nästa trappsteg, som rusar förbi ”begränsade framgångsmått” som de vore rispapper. Ja, Branson läser och ser bara Branson. Av bara farten identifierar han sig med Irans upproriska kvinnor och Ukrainas heroiska försvarskrig.
Branson har checkat ut från verkligheten. Som så många i sin lilla klick av ultraförmögna som vill ha nästan allt medan majoriteten har nästan inget.
”Att läsa igenom alla anmärkningsvärda berättelser om mänsklighetens framsteg påminde mig om känslan jag hade den dagen jag reste till rymden”, skriver han.
”Som jag sa då: Jag var en gång ett barn med en dröm som såg upp mot stjärnorna. Nu är jag vuxen i ett rymdskepp och tittar ner mot vår vackra jord. Till nästa generation av drömmare: Om vi kan göra detta, föreställ dig bara vad du kan göra.”
Sedan klipper han in en video där han svävar i nollgravitation med solglasögon på sig.
Det är sinnessjukt.
Lite som om jag läst Friedman eller Hayek och upplevt mig grundligt bekräftad.
Detta blogginlägg fångas alltså av Bregman. Han slipar alla knivar i lådan. Sedan svarar han med en furiös tråd på X/Twitter. Absolut inga fångar tas. Bransons grandiosa livsstil och smäktande framgångsbudskap – det som annars brukar förtrolla medierna – rinner bara av Bregman. Han ser Branson, verkligen ser honom. Skattesmitaren som smusslar på Jungfruöarna. Superegoisten som sedan tonåren gjort allt för att bidra så lite till det gemensamma, och till nästa generation av drömmare, som möjligt. Stjärnentreprenören som offentligt talar om att de mest förmögna ska skatta mer, men som inte gör det själv – och sedan ändå kräver att staten räddar hans imperium när det knakar i fogarna. Visst, Branson bidrar till välgörenhet, medger Bregman. Men det är ju inte hans pengar, det är pengar han borde ha skattat för, så att bättre lämpade kan fördela dem.
Bregman tar fram den lilla dessertkniven för ett sista snitt.
”För mig verkar det skamlöst att marknadsföra sin filantropi efter decennier av massiv skatteflykt. Men förhoppningsvis har du inte förlorat din förmåga att rodna. Det är trots allt en av mänsklighetens unika förmågor.”
Njutbart, mycket njutbart.
