Det sägs att året börjar i januari, men jag hävdar att det sker i september. Det känns åtminstone som en nystart då, när smutsiga barfotafötter byts mot nystrukna skjortor, och framför allt: när folk är hemma, anträffbara, igen. Hösten ger ett lugn som jag kan sakna på sommaren, när det finns så mycket att göra och så lite (solig) tid.
Men för många är hösten allt annat än lugn. Jag tänker till exempel på de nyantagna studenter som snart kliver in på landets universitetsområden. De måste ju, utöver att oroa sig över sådant man ska oroa sig över som nybliven student, hitta någonstans att bo – och det är mer eller mindre omöjligt.
Bostadsbristen får en av fyra (!) studenter att avstå sin utbildningsplats. I augusti förra året fanns 400 000 studenter men bara 100 000 studentbostäder, och nu rasar bostadsbyggandet. Krisen är inte begränsad till de största studentstäderna utan sträcker sig över hela landet.
Jag har sett folk ta till alla möjliga lösningar i bostadskrisens Sverige. De har bott i köket i studentkorridoren, i garage och i minimala, snordyra och nedgångna lägenheter. Själv har jag, bland annat, varit inneboende hos en person som knappt lät mig lämna mitt rum – och flyttat sex gånger på tre år.
Det verkar finnas en klick människor som älskade studentlivets spartanska livsstil så mycket, eller åtminstone romantiserar det så hårt, att de vill göra dålig bostadsstandard till norm. Nu har de samlats på Timbro, tankesmedjan som finansieras av Svenskt Näringsliv.
Företrädare för dårhuset på Kungsgatan har nämligen föreslagit slopade krav på fönster och kök i bostäder och nu försvarar man idéerna högljutt. Det var ljuvligt att vara student och bo mitt i staden, skrev Catarina Starfelt, chef för ideologi och idédebatt (hjälp), jag behövde väl inte laga mat!
Och därför ska folk bo så permanent, eller? Ja, inte vilket folk som helst, förstås: det är inte Starfelt och hennes kollegor som kommer behöva bo i fönsterlösa, kökslösa lägenheter om reglerna slopas. Det är människor som inte har något val.
Jag gissar att de här idéerna bara ska bana väg för kommande, snällare förslag som då kommer att verka nästan normala i jämförelse med dessa. Det är en klassisk förhandlingsstrategi: börja med att föreslå något jättegalet och låt motståndaren hyvla ner det till något halvgalet så att hen känner sig som en vinnare.
Men samtidigt är det bara ett par nätta svängdörrar som skiljer Timbro och regeringskansliet åt, så kanske är det säkrast att lyfta fram ett par motargument.
Bortom de mest uppenbara (alla kan inte äta ute varje dag, vi mår skit om vi inte får dagsljus) finns det hyfsat tunga argumentet “det är bra att kunna ta sig ut om det brinner”. Och hur hade folk fått i sig mat under pandemin om de inte haft ett kök?
Det gör något med en människa att inte ha ett riktigt hem. Att veta att väggarna är någon annans att göra hål i och att man snart måste flytta igen. Att packa ner och upp sina ägodelar oftare än Timbro propagerar för marknadshyror.
Att lägga tid och pengar på att leta ny bostad, flyttstäda, adressändra och allt vad en flytt innebär. Och – jag kan inte förstå att jag behöver skriva det här – att inte kunna laga mat, eftersom kök ansågs “onödigt” i den lägenhet du fick tag i.
Det är inte för mycket begärt att ha en icke-tidsbegränsad bostad med kyl och frys, ugn och spis. Det är sådant som gör att människor kan leva: sätta upp tavlor på väggarna, bjuda hem vänner på middag, hitta sin plats i denna underliga värld.
När hösten kommer med sin nystart kanske regeringen också kan bjuda på en: den där de slutar ignorera bostadskrisen. Men jag antar att det är svårt att bry sig om en kris man själv aldrig upplevt, och som ens kompisar på Timbro förklär i minnen om en underbar studenttid.
