BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Men inte för fyraåringen! När vi kom till vändzonen vid Klamparegatan blev hon stående, häpen och förtjust. 

– Det huset känner jag igen, ropade hon med hänförelse i rösten och pekade på Läppstiftet.

Min första impuls var "jaha, gamla Läppstiftet", men strax hände något märkligt med mig, jag fick liksom låna hennes ögon och såg Läppstiftet som något på samma gång välbekant och nytt, skimrande i sensommarmorgonens milda soldis, lite overkligt, lite sagoaktigt, nästan som en hägring. Så hade jag aldrig sett det tidigare.

För en fyraåring är verkligheten full av äventyr. En människa som har levt länge löper tvärtom risken att uppleva allt som bara alltför välbekant. Men i sällskap av ett barn kan hon se världen på nytt igen, en gråsugga eller en liten spindel blir just så märkliga som de faktiskt är, lekplatsen blir stor och nästan lite farlig fast på ett lockande vis, och Oskar Fredriks kyrka, denna överlastade krokan, blir alldeles väldig och hämtad direkt från sagan om Snövit.

Livet är bäst och rikast om människor som är olika ständigt får mötas och byta tankar och intryck av varandra. Vi vet det och ändå är det så svårt att åstadkomma det i det samhälle som vi har i dag. Barn hålls för sig, gamla för sig, och de medelålders jäktar runt mellan jobb och familj och jobb igen. 

Många arbetsplatser är också enkelriktade, kanske inte vad gäller ålder men väl kön. På förskolan är kvinnorna i stor majoritet, och på byggena ser man nästan bara karlar. Hur trist måste det inte vara i styrelserummen med idel män, utstansade från Handelshögskolan och alla med dyra, blankpolerade svarta skor, mörka kostymer och välansade frisyrer!

De bästa arbetsplatserna är de könsblandade.

Vi kan också lära oss mycket nytt om vi umgås med människor som har en helt annan bakgrund än vi. De kan ha vuxit upp i en annan klass och därmed ha ett helt annat perspektiv på samhället, eller de kan ha sina rötter i en kultur som är långt från den svenska och där det som är självklart för den ene inte är det för den andre. 

När jag var universitetslärare hade jag en rad doktorander som kom från andra delar av världen – Argentina, Colombia, Iran, Rumänien och så vidare. Man lär sig mycket av sina elever men i synnerhet av dem som kan ge helt nya perspektiv på allt från det vardagligaste till det mest subtila. 

Särskilt betydde mötet med Amanda Peralta mycket för mig. Hon kom från Argentina, hade varit gerillakrigare och suttit i militärjuntans fängelse med allt vad det innebar. I Sverige blev hon en briljant idéhistoriker. Ibland kunde hon ge mig fullständiga synvändor. Det svenska akademiska livet ansågs osäkert – det dröjde så länge innan man fick en fast tjänst. Men för henne var det märkligt och nästan lite upprörande att man satt säkert till pensionsåldern när man väl hade fått den där tjänsten. I Argentina krävdes det ordentliga prestationer för att man skulle få sitta kvar.

Synen på trygghet var helt enkelt en annan.

Det goda livet är det liv där man ständigt möter det som är annorlunda – den gamle som möter barnets förundran, män som möter kvinnor i arbetets vardaglighet, människor som konfronteras med erfarenheter som ligger långt från deras egna.

Men vårt samhälle utvecklas i motsatt riktning. Segregationen tilltar, gentrifieringen innebär att bostadsområden blir alltmer homogena, och äldre människor som inte har en självklar kontakt med barn möter bara sina jämnåriga.

Livet blir mycket fattigare på det sättet. Fördomarna frodas.