Norge har idag låga födelsetal, 1,6 barn per kvinna. Om inte födelsetalen stiger kan befolkningen komma att minska och det kommer inte att gå att försörja välfärden, varken med arbetskraft eller med skattepengar.
Vårt grannland på andra sidan, Finland, har samma problem. 2018 var antalet döda fler än antalet födda för tredje året i rad. Födelsetalen är nere på 1,49 barn per kvinna vilket är den lägsta nivån i landets historia. SVT gjorde ett reportage om den här frågan för några veckor sedan, besökte en halvtom förlossningsklinik och fick väl en del skrattare med sig de också när mobiltelefoner lyftes upp som en förklaring till att födelsetalen minskar. Finländarna knappar alltså hellre på sina smarta mobiler än gör barn… eller.
Skrattet fastnar lätt i halsen. I både Norges och Finlands (blå och konservativa) regeringar har frågan om kvinnors rätt till abort seglat upp. I Norge har Erna Solberg öppnat för inskränkningar i aborträtten för att försäkra sig om fortsatt stöd från Kristelig folkparti. Det handlar om en paragraf som tillåter abort även efter gränsen vid vecka tolv om fostret utvecklar allvarliga sjukdomar. Den kan komma att skrivas om så att abort bara tillåts när fostret inte är livsdugligt.
I Finland har kvinnoorganisationer demonstrerat efter att utrikesminister Timo Soini från högerpopulistiska Blå framtid flera gånger uttryckt sitt stöd för en begränsning av rätten till abort och även deltagit i ett evenemang för abortmotståndare i Kanada under en tjänsteresa. Finland har redan idag en restriktiv abortlagstiftning jämfört med Sverige. För kvinnor mellan 18 och 39 år krävs medicinska eller sociala skäl och tillstånd från en läkare för att få göra abort före vecka 12.
Så när det från regeringshåll i Norge och Finland uttrycks önskemål om att landets kvinnor ska föda fler barn går det kalla kårar längs med ryggraden. Ska kvinnor tvingas att föda barn för att rädda nationen?
I Sverige minskar också födelsetalen och ligger nu på 1,69 barn per kvinna. Hittills har befolkningen dock fortsatt att växa på grund av invandring. Den ökningen håller emellertid på att avta i takt med att den tillfälliga migrationslagstiftningens stränga regler slår igenom.
Norge och Finland har inte haft en invandring som kan kompensera de låga födelsetalen. De blå och konservativa regeringarna med sina inslag av nationalistiska högerpopulistiska partier (Fremskrittspartiet respektive Blå framtid) har satt stopp för det. När Sverige 2017 beviljade 26775 asylansökningar var samma siffra för Norge 4770 och Finland 3430. I Finland höjs nu röster för att invandringen måste öka men Blå framtid lyfter fram Sverige som ett avskräckande exempel och säger att Finland bara ska ta emot välutbildade människor med förmåga att ”anpassa sig”. Fremskrittspartiet har fått stort inflytande över den norska migrationspolitiken och vill upphäva rätten att söka asyl i Norge. Istället ska alla asylsökande hänvisas till asylcentra i Afrika och Asien.
Känner vi igen de här tongångarna även från svenska partier? Ja, tyvärr gör vi det. Och inte bara från Sverigedemokraterna. Moderaterna och Kristdemokraterna har glidit långt ner på skalan över vad som blivit okej att säga i migrationsfrågan. Begränsningar och krav är vad som gäller nu. Migrationsverket fick till exempel en miljard mindre i anslag i den M- och KD-budget som röstades igenom med stöd av SD i december. Och Delegationen mot segregation ska avvecklas.
M, KD och SD vill alltså begränsa den invandring som hittills har gjort att Sveriges befolkning har fortsatt att öka. Samtidigt vill två av de tre partierna inskränka aborträtten. SD gick till val på att abort bara ska vara fri fram till vecka 12. KD var lite mer luddiga men Ebba Bush Thor säger att abortlagen kan ”behöva ses över” så att inte gränsen för abort sammanfaller med den gräns då dagens vård kan rädda för tidigt födda barn.
Om några dagar vet vi vilka som ska sitta i Sveriges regering och med stöd av vilka partier den ska styra. Då vet vi också om vi riskerar att få samma diskussion här i Sverige som i Norge och Finland. Det finns ingen kris i befolkningsfrågan, det föds tillräckligt många barn i världen. Men vi kan snart ha en kris för kvinnors rättigheter.
