Även de traditionella konservativa partierna fruktar i hemlighet denna konservativa arbetare eftersom de aldrig riktigt vet om de kan lita på honom. Ty hans konservatism är inte av den gamla vanliga sorten. Han gillar inte överklass och kapitalägare.
Miljörörelserna i västvärlden avskyr honom och de gör det ofta av klasskäl när han försvinner bort på landsvägarna med sin bensindrivna bil.
Den konservative arbetaren upptäckte plötsligt vilken makt han hade att omdefiniera all existerande politik. Det skedde som över en natt. Eller i alla fall över en tioårsperiod. Han hade varit tyst så länge, inte sagt ett knyst. Troget hade han lagt sin röst på de partier som kallade sig arbetarpartier, trots att de, åtminstone deras ledare, sedan länge hade mer gemensamt med den övre medelklassen än med honom. De bodde i storstädernas innerområden eller i rätt fina villaområden medan han vanligtvis höll till i landsort och i glesbygd.
Men sedan hände det.
Den konservative arbetaren tröttnade och började lägga sin röst som en proteströst. Det var inte alls av ideologiska skäl som han först testade att rösta på det högerpopulistiska parti som råkade finnas till hands i de olika länder där han levde sitt liv. Han var egentligen inte emot någon socialistisk ideologi. Det han var emot var den totala bristen på intresse för folk av hans typ och även något annat: Han hörde aldrig något ideologiskt uppfordrande komma över arbetarpartiernas läppar. Nej, det var ett slags upprorslusta som kom över honom och fick honom att lägga om sitt röstande. Han ville jävlas.
Och så, efter att några valrörelser gått, märkte han det: De etablerade makterna började för första gången tala om honom, försöka få syn på honom i skuggorna. Somliga tyckte först mest synd om honom, han var globaliseringens förlorare, hette det. Han hade inte tagit sin chans att skaffa sig en riktig utbildning. Han var obildad. Men allteftersom tiden gick försvann det medlidsamma och ersattes istället av rädsla. Och efter ett tag märkte han att han blev både hatad och avskydd.
Och han njöt av detta! För det betydde ju att han äntligen togs på allvar.
För en vecka sedan övergav denne konservative arbetare brittiska Labour – inte på grund av den radikala fördelningspolitik Labour stod för, den kunde han ställa upp på, men för att Labour vägrade bry sig om hans avsky för Europaunionens byråkratiska förtryck och dess uppsyn av ren och skär övre medelklass. Och för att han ville hämnas på hela den långa raden av politiker som alltid struntat i honom – från Thatcher över Blair och fram tills nu. För de där unga röda Corbyn-aktivisterna i London var ju inte hans folk. Och han myste förnöjt när Tory-ledaren såg sig tvungen att dagen efter segern säga något vänligt om honom, den konservative arbetaren. Han skrattade när han hörde Johnson på tv. Det var det som var segern, erkännandet av hans existens, inte att överklasspojken Johnson vann.
Liberaler och borgerliga intellektuella, ja hela medieapparaten, hade ju i årtionde efter årtionde förklarat att denna arbetare inte var något att bry sig om och knappt ens existerade, och i den mån han fanns kvar var han bara en kvarleva från tiden före globaliseringen och den nya individualismen. En förlorare, dömd att sållas bort i den sociologiska marknadsevolutionen.
När de högerpopulistiska partier han röstade på vann terräng tog kritikerna till det grövsta argumentet: att han var dum i huvudet, obildad och led av någon sorts psykologisk åkomma som epidemiskt spred sig över världen och som spinndoktorerna ännu saknade botemedel mot men snart hoppades kunna hitta.
Vänsterns intellektuella vet inte heller vad de ska ta sig till med den konservative arbetaren. Han är en omöjlig gestalt. När han fyller i enkäter från olika forskarlag om vad han är för en, har han inga problem med att stå för sin radikalism i alla slags ekonomiska frågor. Höj skatten för de rika? Bra. Förstatliga järnvägar eller sjukvård? Lysande. Förbjud vinster i välfärden? Självklart. Och visst borde vi för miljöns och klimatets skull leva enklare! Inte ens det har han något emot, bara alla de rika jävlarna också tvingas sluta med sin överkonsumtion. Men svaren han ger på hur många invandrare hans land bör ta emot, eller vad han anser om att gilla sitt fosterland eller hårdare fängelsestraff, de är så svårsmälta för de vänsterintellektuella att han ser hur de går i bitar när de försöker förstå vem han är.
Det enda de vet är att han trätt fram nu, en spöklik maktfaktor, nyss helt uträknad. Där, i skuggorna, älskar han att gömma sig och reta allt etablissemang. Och nu funderar han ibland på att börja jävlas även med det högerpopulistiska etablissemanget.
