Om den politiska debatten får en allt för hård slagsida åt hårdare tag riskerar den att kantra och helt sluta se de människor som flyr som just människor. Vad som sker när en grupp människor betraktas som lägre stående eller inte fullt ut människor det har historien på vår kontinent gett oss de mest avskyvärda bevisen på.

I helgen rapporterade nyhetsbyrån AP att gränsvakter i San Diego avfyrade tårgas mot migranter på väg in i USA. Hundratals desperata människor som försöker ta sig över gränsstängslet möts av uniformerade vakter som skjuter tårgas emot dem.

I Ungern patrulleras EU:s yttre gräns av beväpnade soldater som visat att de inte tvekar att använda vapen. Vid flera tillfällen har tårgas och vattenkanoner använts mot människor på andra sidan det taggtrådsstängsel vars enda syfte är att hindra människor från sin lagliga rätt att söka asyl i Europa.

I somras fick vi åter rapporter om överfyllda flyktingbåtar som förliste på Medelhavet. Båtar som behandlades på ett sätt som aldrig någon båt, på något hav, i någon tid behandlats, myndigheter uppmanade kustbevakning att inte möta upp och hjälpa när just dessa båtar larmade om sjönöd.

Jag vet att den som trycker på knappen, som avfyrar tårgasen eller riktar vattenkanonen bara gör sitt jobb. Det är inte hen som är ansvarig för besluten som resulterar i dessa handlingar, precis som varje enskild soldat inte är ansvarig för ett krig. Ansvaret för brutalitet ska utkrävas långt ifrån den brutala verkligheten. Men ändå, det är en människa som riktar tårgas mot en annan människa. Och mitt hjärta blöder. Vi kan inte fortsätta behandla varandra på det här sättet. Mänskligheten kan så mycket bättre än att rikta våld mot de mest desperata av oss när de söker skydd.

Det finns andra sätt att möta människor som flyr. Få gånger har jag varit så stolt över svensk polis som tidig höst 2015. Jag deltog vid några tillfällen som volontär på Stockholms central tillsammans med Refugees Welcome. Organisationen när tågen fyllda med flyktingar kom inrullade från Malmö var imponerande. På perrongen fanns gränspolis som uppmanade människor att söka asyl och lotsade vidare, i gången möttes flyktingarna först av Röda korset som ingav trygghet i en kaotisk situation och därefter volontärer med språkkompetens jag saknar som visade vidare till soppa, te och bussning till boenden.

Jo, det begicks säkert misstag. Svårt att undvika i en svår situation med många rädda människor. Men generellt var polisens sätt att möta de flyende med ett imponerande lugn och som människor. Det var en annan människa som kom med tåget och som av omständigheter den inte kunde råda över hamnat i en helt annan situation än du och jag, och därför behövde vårt stöd.

Även innan utlänningslagen i Sverige skärptes, så till den grad att vi nu tävlar i EU:s bottenliga, var det svårt att ta sig igenom nålsögat och få rätten att stanna i vårt land. Ingen av de poliser som fanns vid Stockholms central de där veckorna visste att lagen skulle ändras, men alla visste att många av de som togs emot på perrongen inte skulle få stanna heller med den lag vi då hade. De visste att en prövning kanske skulle leda till ett avslag och att en avvisning kanske skulle kräva polishandräckning, men det var senare i processen. Nu var tiden att ge ett humant bemötande och förbereda för en rättssäker prövning.

Hur en statstjänsteman agerar i ett trängt läge beror till stor del på vilka signaler dess ledning sänder ut. Tårgasskjutningarna i San Diego i helgen är ett tydligt bevis på det. När både lagstiftning och det politiska samtalet hårdnat i Sverige riskerar även vi humaniteten. Det går att upprätthålla humanism och en god människosyn vid ett lands gränskontroller och samtidigt ha en reglerad invandring, men det kräver att den politiska dagordningen inte blir enögd och människofientlig. Lagstiftningen och det offentliga samtalet måste signalera respekt, värdighet och humanism.