I säkerhetspolitiska frågor har vanligt folk oftast heller inte mycket att säga till om. Det närmande från Sveriges sida till Nato som pågått mycket länge har aldrig på allvar debatterats – och den snabba teaterprocess som nu fört oss fram till en ansökan var inte precis heller något folkligt skådespel.
Och om den svenska regeringen på ett eller annat sätt – kanske i frågan om stoppet för vapenexport till Turkiet – viker ner sig, kommer regeringen inte att tvingas utstå någon kritik för det från riksdagens Nato-vänliga partier. Det kommer dessutom att hänvisas till att det är ett pragmatiskt myndighetsbeslut från Inspektionen för strategiska produkter.
Har moderatledaren ens sagt ett knyst om Turkietproblemet? Nej, i vart fall ingenting som ekat starkt i den mediala världen. Den svenska ansökan utgör Ulf Kristerssons största inrikespolitiska seger någonsin, och han vill inte plåga den regering som till slut följde hans linje.
Däremot lär nog en hel del socialdemokrater som vänt till ett ja i Nato-frågan känna sig väldigt besvärade om det blir så – vilket inte är osannolikt – att Sverige åter börjar tillåta vapenexport till Turkiet, samtidigt som detta land inleder en offensiv mot kurderna i nordöstra Syrien.
Redan nu är det nog en och annan som studsat till inför beskedet att den stora militärövning som äger rum i Östersjön, utanför Gotland, om en månad också kommer att inkludera samövning med turkisk militär. Förr eller senare, kanske ganska snart, får vi dessutom veta om svenska militärer kommer att sitta med till bords när Nato drar upp sina planer för vilka städer som ska förintas vid ett eventuellt kärnvapenkrig.
Jag är visserligen säker på att Sverige och Turkiet på något sätt kommer överens och att Erdogan till slut släpper in Sverige i militäralliansen. Men pinsamheterna är redan ett faktum. Det kan till och med vara så att finländarna börjar tycka att det är jobbigt att det blivit så krångligt med den svenska ansökan om medlemskap. Erdogan är ju inte speciellt motsträvig gentemot Finland. Det är den hårda attityden mot Sverige denne auktoritäre ledare vill plocka poäng på.
Är det i själva verket så att Erdogan med sitt agerande egentligen syftar till att utvinna något slags fördelar från USA? Så kan det vara. Men skulle han lyckas med det så är det isåfall ännu ett pinsamt exempel på vad priset blir för Sverige och världen när Sverige släpper idén om alliansfrihet.
Jag anser att Sverige efter den 24 februari i år, när Rysslands inledde sin blodiga och olagliga attack mot Ukraina, faktiskt hamnade i ett slags neuros. Ett växande antal väljare har gått omkring i känslan av att vårt land vilket ögonblick skulle kunna utsättas för en militär aggression från ett autokratiskt och imperialistiskt Ryssland. Medier har ibland dagligen stärkt den hotbilden. Och visst är Kreml imperialistiskt. Den ryska ledningen, i vart fall Putin själv, vill ha tillbaka så mycket som möjligt av sina forna kolonier, från tsartiden och Sovjettiden. Men tanken att Sverige skulle ligga innanför det Putin kallat Rysslands ”heliga gränser” är orimlig.
En rädsla byggdes snabbt upp som beredde marken för allehanda Nato-fantaster att kliva in i debatten.
Ett av de viktigaste besluten i svensk historia togs således mitt i något som socialpsykologiskt nog får beskrivas som en neuros. Den säkerhetspolitiska rapport som riksdagen presenterade var exempelvis ett hastverk.
Och nu står vi mitt i de pinsamheter som infinner sig efter att ett viktigt beslut fattats i panik. Utrikesminister Ann Linde håller en mycket låg profil. Försvarsminister Peter Hultqvist gör det också, liksom statsminister Magdalena Andersson. De har pinsamheter att brottas med.
Kommer Natofrågan att spela någon roll i valrörelsen? Nej, jag tror inte det. På lång sikt lär den säkert göra det när svensk socialdemokrati mist ett särdrag som bidragit till att attrahera fredsaktivister genom åren. Men i valrörelsen tror jag S-vändningen egentligen bara får en effekt: Partiet kommer att ösa på ännu mer i kritiken mot Moderaterna och den där helt orealistiska idén som vissa borgerliga ledarsidor har om ett samarbete ”i mitten” mellan moderater och socialdemokrater är givetvis mer avlägsen än någonsin.
Men det går nu en rodnad genom svensk politik. Att krångla sig ur den alliansfrihet som gjort att Sverige ofta intagit progressiva hållningar i världspolitiken, visade sig bli svårare och kommer troligen att kosta mer än vad i synnerhet socialdemokraterna hade räknat med.
Vi får se vad opinionsmätningarna säger om en månad. Skulle mindre än 50 procent stå fast vid ett ja till Nato blir pinsamheten enorm men var så säker, den pinsamheten kommer att skylas över med tystnad, både från regeringen och den borgerliga oppositionen.
