Romerna som bodde där flydde för sina liv medan de maskerade männen skar sönder deras tält och tillhörigheter.

På S:t Eriksgatan sitter Manuela och tigger. ”Varje dag är det någon som spottar på mig”, säger hon. Varje vecka denna höst har en man kommit fram till henne innan han går in i mataffären, han röker, askar på hennes huvud och går sedan in i butiken och handlar sin mat.

De här händelserna är några av de antiromska hatbrott som under andra halvåret av 2014 blev allt vanligare. Att dessa hatbrott har ett samband med antiromska budskap från Sverigedemokraterna är inte en alltför långtgående analys.

Sverigedemokraternas senaste valkampanj hade som bekant romer i fokus. ”Stoppa det organiserade tiggeriet” var deras huvudfråga och det budskap som mötte oss i kollektivtrafiken. Var de maskerade männen som attackerade lägren personer som har tagit till sig detta budskap och som genom sina attacker tog saken i egna händer? Ansåg de att deras attack hade ett stöd i och med att detta budskap spreds i det offentliga rummet?

Vilket ansvar har man i en demokrati för att inte sprida och normalisera rasistiska utpekanden och konspiratoriska budskap om utsatta grupper?

Rasistisk propaganda som leder till attacker mot utsatta grupper får mig att tänka på filosofen John Stuart Mills formulerande av yttrandefriheten. Att hänvisa till yttrandefriheten är ju det första som görs när man argumenterar för att SD:s rasistiska budskap ska ges utrymme.

Problemet är att man har en bristande kunskap om yttrandefriheten så som den formulerades av liberalismens tänkare. För att närma oss en djupare förståelse av ursprunget så tror jag att vi måste återgå till dess huvudtänkare och grundare: 1800-talsfilosofen John Stuart Mill.

I sitt klassiska verk Om friheten beskriver Mill något grundläggande som vi ofta glömmer i dagens diskussioner om yttrandefrihet, nämligen det som han kallar för skadeprincipen.

Skadeprincipen innebär att allt ska få göras så länge som det inte skadar någon. Gränsen för människors frihet och för deras handlande går när handlingen skadar andra människor. Om attacker mot minoriteter ökar, och deras liv är i fara i och med att ett utpekande mot dem får ta plats i det offentliga rummet så måste man fråga sig om skadeprincipen inte är överordnad rätten att få yttra sig.

Huruvida någon skadas av ett visst budskap är självfallet en tolkningsfråga. Jag menar att vi måste börja ta den diskussionen för att föra det civiliserade samtalet framåt, för romers rätt att få existera, för människors lika värde och i slutändan för vår demokratis överlevnads skull.