När sympatisörer till Svenskarnas parti inte knivhugger feminister, formulerar denna rörelse ett politiskt program och söker kommunala mandat.

Multikompetens som förvirrar, tydligen.

En journalist på en annan tidning ringde mig efter Malmö-attacken.

– Ska jag kalla dem nazister eller högerextrema eller nationalister?

Jag tipsade om partiprogrammet.

Hur det förespråkar ”insatt expertis” snarare än representativ demokrati.

Hur det vill ha ett ”etniskt homogent livsrum”, där medborgarskap ska beviljas dem som är ”genetiskt lika svenskarna” (hela mänskligheten, men berätta inte det för Svenskarnas parti).

Hur medier ska ”ägas och drivas av svenskar” och inte ”etniskt främmande”.

Hur invandring ska stoppas totalt, det ska inte förekomma ”oönskat befolkningsutbyte”, det ”multietniska samhället” avskaffas skyndsamt men ”humant” enligt principen sist in, först ut.

Alltså: nazister.

Det här skriver jag efter att ha suttit med i SVT Debatt, för att i efterdyningarna av Kärrtorp och Malmö och Vasa Real – listan kan göras längre – leverera några citat kring frågan: Hur kan nazismen stoppas?

Det är hisnande, att vi som samhälle trevar, att människor som borde veta bättre ständigt drar sig mot att det här egentligen mest berör ett fåtal, att extremister misshandlar extremister, dessutom kålsupare hit och kålsupare dit. (SVT Debatt kontaktade mig med önskemålet om en vänsterröst ”som kan säga att det kan vara befogat att använda våld i kampen”. Den rösten är inte jag. Våld är slutstationen, dit vi anländer först när den gemensamt ansvarstagande demokratin kapitulerat.)

Ett fåtal? Antirasister, muslimer, hbtq-personer, judar, folkvalda, feminister, socialister, journalister... Alla är nazisternas måltavlor, alla är potentiellt utsatta för den fundamentalism som nu göder sig i likasinnades framgångar – Ukraina, Grekland, Ungern, Frankrike – och naturligtvis i besläktade Sverigedemokraternas parlamentariska legitimitet.

Jag har nyss deltagit i en debatt som skulle handla om nazismens skadeverkningar (men kom att handla om precis allt annat). Så jag vet vad som väntar när jag snart öppnar min mejl. Hatet. Hoten. Vem skulle vara oberörd? Inte jag.

Sedan vet jag att Svenskarnas parti aldrig kommer att få bestämma, anhängarna är och förblir en rörelse i yttersta marginalen. Den som söker sina paralleller i 1930-talet överskattar den svenska nazismen och underskattar den svenska demokratin, vars omdöme brister när det kommer till Jimmie Åkesson, men att militanta som firar Kristallnatten skulle passera nålsögat? Skulle inte tro det.

Nazisterna kan ställa upp i val, som Svenskarnas parti, men deras strategi är våld och trakasserier. En ständig närvaro även i sin frånvaro, ett antal angrepp som präntar minnen hos alla som tycker annorlunda. Om du ska delta i en manifestation mot rasism, gör du det då utan att tänka på Kärrtorp och Möllevången, utan att planera dina flyktvägar?

Nazisterna njuter av rädslan, de lever av den.

Men bara tack vare det vakuum som samhället – inte minst Säpo – låtit dem fylla.

För några år sedan kom Jag var en arier, en kontrafaktisk roman som berättar om ett Sverige som införlivats i Tusenåriga riket (här vann alltså nazisterna kriget), styrt av en dement Albert Speer, som fantiserar om sin älskarinnas ”lilla fina mussla” när han inte förpassar dissidenter till ”nyodlingsområden” öster om Uralbergen. Nu läser jag om den, liksom den intervju jag gjorde med författaren Tony Samuelsson.

– Historien är inte förutbestämd, det finns alltid en annan möjlighet. Jag tror att det kan vara nyttigt att föreställa sig den, sa han, och fortsatte:

– Vi har alla nazismens värderingar inom oss som en möjlighet vi måste välja bort.

Det finns inget passivt motstånd mot nazism/fascism/rasism. Att välja är att agera, att låta en försvinnande liten minoritet möta en absolut majoritets ogillande och övertygelse.

Kanske är du en av många – många, men för få – som gjort det valet?

Det beundrar jag dig för, speciellt ikväll, på ett hotellrum i Göteborg, under en valrörelse där de mörkaste krafterna stör fokus, ödslar vår politiska kraft, tvingar oss att uppmärksamma deras sjuka sekt snarare än, till exempel, arbetslöshet och fördelning och utanförskap.

Jag klickar ändå fram mejlen. Senast inkomna har avsändare ”Thule1488”, kaka på kaka med nazinumerologi. Jag känner samtidigt som jag skriver det här: Det räcker! Inte mer, inte längre.

Samhället får inte svika i det här läget. Punktmarkera nazisterna, omprioritera vem som är det största hotet mot demokratin, skjut till de medel som krävs för att våldet inte ska eskalera, skydda varje demonstration som riskerar angrepp.

Det är nog nu.