Så högt som i år har älvens vatten aldrig stått. Det ser ut som att älven med desperata armar griper tag om älvbrinkarna för att hålla sig fast i sitt lopp. Den stenmur som en gång byggdes för flottningstimret ser jag överspolas av skummande vatten. Björkar och aspar plurrar i det höga vattnet. Sent på kvällarna, om vädret är det rätta, hörs bruset från forsarna när man står på farstutrappen. Det studsar mot logväggen och når mig. Det har hörts starkare i år än vad jag kan minnas, även om det fina kvällar alltid hörts. 

Den första tiden i huset, för 20 år sedan, trodde jag faktiskt att det var ljudet från trafiken på riksvägen några kilometer bort som färdades i hit i mörkret. Sedan förstod jag att det var Västerdalälven som ropade i natten.

Älven är urgammal och då och då genom sekler och årtusenden har mäktiga vattenmassor brutit sig fram genom landskapet och omformat det. Byar har översvämmats och öar har skapats när nya biflöden trängt sig fram. Älven har reglerats i modern tid, vilket minskat risken för översvämningar. Det andra stora flödet, Österdalälven, är ännu mer reglerat – inte minst med den väldiga dammen Trängslet i Älvdalen. Ovanför kraftverket har en sjö som är sju mil lång bildats. Miljontals kubikmeter vatten väntar där. Skulle den dammen brista tar det bara en halv dag innan vattenmassorna översvämmar Leksand. Några mil nedanför mig flyter de båda älvarna samman.

Jag står ofta och tittar på den mäktiga älven. Snart lär flödet minska och älven återgå till ett mer normalt tillstånd, även om man inte känner sig helt säkert på det längre. Men det är som om Västerdalälven försöker tala med mig mer och mer för varje år.

Sommaren 2018 var läget tvärtom mot nu. Då var det efter torkan och hettan så låga flöden att man nästan kunde gå över älven på vissa ställen. Stenar som legat dolda kanske i sekler tittade upp över vattenytan. Och norrut i länet rasade våldsamma bränder och till slut kallades flygvapnet in för att bomba bort eldens syretillförsel. En tydligare bild av människans krig mot naturen är nog svår att finna.   

Vatten och eld har blivit politiska och till och med existentiella frågor på ett sätt som de inte varit förr. Skräcken för elden har visserligen alltid funnits där, ändå sedan människan blev bofast. Byn jag bor i brann nästan ner för litet mer än ett sekel sedan. Några ungar hade lekt med tändstickor. Det fanns ingen brandkår. På en logvägg hade jag länge en urgammal brandspruta. Jag brukade titta på den. Den utstrålade vanmakt. I den värld av trä som Gammelsverige utgjordes av var elden en farlig vän.

Ändå är flyktmekanismerna, impulserna att undkomma klimatförändringarna, fortfarande väldigt starka. 

En mycket regnig sommar gör nu att svenska folket beställer fler solsemestrar än på länge, trots att praktiskt taget alla de som reser iväg vet att varje flygresa späder på den pågående klimatkrisen. Det är inte det att folk inte längre vet. Det är något annat: Känslan av att den egna lilla handlingen trots allt inte är avgörande för planeten, fastän miljoner och milliarder små handlingar är just det. 

När brandröken steg från en av öarna i Hawaii och elden dödat så många – dödssiffrorna lär stiga – når nyheten naturligtvis även dem som just sitter och beställer en flygresa till solen.  

Och stora städer är inte någon tillflyktsort. Bränder bortom all kontroll är knappast längre någon överhängande fara i moderna storstäder i den rika världen. Men vattnet. Vatten kan bara strömma dit det kan strömma och det letar alltid efter den snabbaste vägen ner genom gravitationens väldiga brunn. Alla hårda, ogenomträngliga ytor i en stad måste så att säga ur vattnets perspektiv upplevas som bojor som det till varje pris vill bryta sig ur. Jag tänker mig det som att städer försöker hålla fast stora, sprattlande giftormar i händerna när skyfallen kommer.   

Den insikt som till slut måste omfattas av oss alla är ganska enkel och självklar. Det går helt enkelt inte att lämna biosfären. Vi är biologiska varelser som i grunden helt är invävda i biosfärens alla ekosystem. När de ekonomiska system vi har skapat och sitter fast i river upp denna väv, då rispas till slut våra egna kroppar, med tiden alltmer dödligt. Det finns ingenstans att fly. 

Riktigt rika människor, medlemmar i den ekonomiska elit som står för en oproportionerligt stor del av växthusgasutsläppen, tror någonstans säkert att de kan fly undan klimatförändringarna. I långa loppet kan inte heller de göra det. Men innerst inne tror och utgår de flesta av oss antagligen fortfarande från att det är möjligt.

Det finns ingenstans att fly. Ännu har den insikten inte med full kraft drabbat oss.