​​Jag tänker att svensk politik består av illusioner om vad våra partier egentligen är.

I den praktiska politiken, i det som blir avtalat och beslutat finns en verklig politik, men så finns också en annan låtsaspolitik, där partierna försöker påstå att de är något helt annat än det de är. Den verkliga politiken är inget man egentligen vill ha, antyder man, det är något man tvingas till av omständigheter utom kontroll.

Kriser leder till ”ansvarsfulla kompromisser”, ekonomiska förändringar tvingar fram en ständig åtstramningspolitik, konjunkturen tvingar fram lönesänkningar och så vidare. Samtidigt finns illusionen att partierna egentligen vill något helt annat, att ideologin bubblar nånstans under vardagens träldom.

Det här är falskt; en nödlögn som framförallt S lever med.

Det finns nämligen ingen politik förutom den man gör. Ingen ideologi kan motivera en usel politik och det finns inget försvar för partiledningars svek mot det uppdrag man har utifrån partiprogrammet och medlemmarnas beslut. Det finns bara det man gör, inte det man eventuellt vill.

När S nu gör upp med M och SD om ett ramverk för statens budget som ska gälla över flera valperioder blir det borgerlig politik som kommer att styra Sverige – vad än medborgarna röstar fram. Det är Magdalena Anderssons definitiva svek mot den reformism hon är satt att slåss för.

Det här betyder att den privata marknaden har makten över vilka investeringar som skapas i samhället och vilka behov som möts. Ingen klimatomställning i form av offentliga investeringar, ingen smart järnväg, ingen offensiv bostadspolitik, ingen ökad jämlikhet eller stärkt välfärd. Bara när de borgerliga vill det kan S också göra det.

Politiken kommer att syssla med bråk om skattejusteringar som alla handlar om marginalpengar, trots att den offentliga sektorn har ett finansiellt överskott på över 2 000 miljarder kronor i år. Det blir inte någon investeringsbudget – den enorma offentliga oanvända finansiella överskottet kommer även framöver enbart användas till placeringar på börserna och bankerna.

Besvikna inom fackförbund, miljöorganisationer, partier och ungdomsförbund står utan svar. Varför skriver Magdalena Andersson och Mikael Damberg, som är finanspolitisk talesperson för S, under detta avtal med vår värsta högerregering och dess fascistiska stödparti?

Med ett kraftigt väljarstöd för klimatomställning, investeringar och jämlikhet finns ingen anledning. S, MP och V skulle enkelt sopa bort Tidökartellen om två år.

Så varför? Låt mig försöka ge ett svar.

S-ledningen vill inte driva en radikal politik beroende av V och inte en klimatpolitik beroende av MP. V kommer vilja utmana de borgerliga med höjda skatter, och MP kommer att ställa krav på klimatinvesteringar.

Med det nya avtalet mellan Tidöpartierna och S söker man en mittenregering där all debatt kommer handla om det lilla "reformutrymme" som räknas fram varje år. Ska barnen få lite stöd i år eller ska allt gå till skattesänkningar?

Det här är en långsiktig analys av hur extremhöger ska motas: inte med en radikal politik, utan med en feg, som låter de extrema få det de vill ha vad gäller invandring, fängelsestraff, och kärnkraft. S får i gengäld en situation där makten kan cementeras.

Socialdemokraterna bygger inte ett rödgrönt nytt Sverige – de bygger en maktapparat.

Det ”framförhandlade” avtalet – där S inte varit en passiv aktör utan tvärtom varit pådrivande för en politik som stoppar reformism – är en slutpunkt för decennier av politisk högervridning av arbetarrörelsens gamla parti.

Men bakom maktspelet där V och MP pressas bort finns en större kompromiss med den ekonomiska makten som sällan diskuteras.

Det är S som drivit den falska statsskuldspolitiken: påståendet om att du bor i en fattig stat som måste spara (fast vi är ett av världens rikaste länder). Det är S som drivit politiken där vinst sätts före lön och där lönernas andel pressats tillbaka i decennier. Det är S som drivit nedskärningspolitiken för kommuner. Och det är faktiskt S som minskat den offentliga sektorns makt.

Vi är nu i ett läge där privat kapital kommer att sköta investeringar i infrastruktur och vård, och där miljöarbetet blir att hantera de sopor och förstörelse privat företagande skapar.

Det går inte att pressa S att bli sossar. Vägen framåt handlar inte om att se tillbaka: det handlar om att bygga nya organisationer, nya medier, ny lokal omställning och ny ekonomi tillsammans.

Ska vi komma ur den politiska tvångströjan gäller det att prata om ny frihet för alla, men också att skapa den. Budgetkampen ser ut att vara körd för lång tid framåt, men en politik mot förstörelsen handlar inte om paroller, utan om att förändra saker – här och nu.