De forskare som försöker vara positiva gör det i en felaktig tro att om man berättar för människor hur illa det här är, så kommer ingen göra något. Var och en kommer försöka stänga dörren till katastrofen, såsom vi stängde dörrarna vid pandemin, men så fungerar inte människor eftersom vi är sociala varelser. Vi är inte enskilda individer, vi är väldigt många individer som reagerar och agerar gemensamt. Både på tok åt fel håll. Men också åt rätt håll. Allt handlar om hur vi gör oss till en rörelse som vägrar försöka förhandla med klimatet utan istället agerar.

George Monbiot, ofta publicerad i Dagens ETC, skrev nyligen om forskningen som visar att om bara 25 procent av en stad, ett land, en organisation börjar agera och ändrar det som anses ”normalt och nödvändigt” så ändrar sig hela frågeställningen snabbt även för alla andra. Det är därför vi nästan slutat röka. Det är därför avgasbilen snart kraschar totalt (som den gjort i Norge). Det är därför vår mat blir helt annorlunda inom tio år.

Å andra sidan, det är därför 25 procent rasister kunnat ändra nästan hela det politiska fältet när det gäller hur vi diskuterar asyl, humanism och mänskliga rättigheter.

Samlas de betydligt fler som inte håller med så ändras dagordningen snabbt.

Men hur får vi alla som inte agerar i klimatfrågan (kanske i tron att ministrar som förhandlar om ord i en text löser det) att istället själva ta stegen som krävs för att förändra livet till klimatpositivt?

Hur reser vi oss upp ur sofforna?

Jag har en syn på samhället som gör att jag inte är orolig över möjligheten att snabbt lösa detta, jag är bara orolig över att vi kollrar bort oss i meningslösa sidospår. Låtsasdebatter. Accepterar deras syn på tillväxt och kräver nerväxt som aldrig kan fungera. Accepterar deras syn på investeringar och göder börserna med ”gröna miljarder”. Accepterar deras skatteförslag som bara flyttar alla kostnader ner på individen, inte hos producenterna och ägarna. Accepterar deras trafiksystem och försöker göra ”snällare” avgasbilar. Accepterar det parlamentariska spelet och försöker ”taktiskt” göra rätt för att kanske påverka något parti att våga utmana sig själv.

Men vi behöver inte acceptera ”hur det är”, vi behöver faktiskt bara berätta hur det kan vara – och hur det kommer att vara. 

Jag tror att den rörelse som ändrar diskussionen om framtiden och tvingar igenom alla dess ”orealistiska beslut” (som varken MP eller V vågar driva på riktigt) faktiskt måste utgå ifrån behoven och visa på andra lösningar här och nu. Det kanske är Fridays for future. Det kanske är Extinction rebellion. Det kanske är ett namn vi ännu aldrig hört.

ETC är företag och inte en ideell organisation men det är samtidigt en rörelse av idéer som vi gör för att andra ska kunna ta vid och göra ännu mycket mer. Det är vår klimatinsats. Poängen är att vi vägrar vara ett passivt media, det räcker inte med att berätta om utsläpp och förstörelse, det enda som kan ta oss ur detta är om tillräckligt många ser andra lösningar och faktiskt agerar på dem. Jag brukar kalla detta tillsammansmakt och jag tror det är vägen eftersom politiken i form av partier inte kommer att kunna leverera. 

Att ett socialdemokratiskt parti i decennier (med stöd av V och MP) kunnat driva en budgetpolitik som cementerat massarbetslöshet, påskyndat klimatkrisen och bromsat omställningen säger en del om den maktlöshetssjuka som politiken utan rörelse blir.

Min tro är att det idag handlar om att rakt upp och ner stoppa förstörelse med aktioner, men samtidigt visa på de alternativ som finns och stödja dem. I några ledare till ska jag sammanställa exempel som jag tror på under namnet ”Räddningen”. 

Till exempel:

• Vi ska minska utsläppen från matproduktionen. Lösningen är fermentering med mikroorganismer, inte bråk om vego kontra kött.

• Vi måste ställa om trafiken även om den är eldriven. Lösningen är gemensam bilpool för alla läsare över hela landet.

• Vi behöver producera 30 TWh ren solel snabbt. Hur gör vi det när energibolagen kämpar emot? Lösningen är billigare el genom gemensam el och gemensamma parker.

• Vi behöver klara elkrisen när centrala privatiserade system fallerar. Hur skyddar vi då alla hus? Det finns nya lösningar med ödrift bortkopplat från nätet vid behov. Med gemensamma elabonnemang gör vi säkerheten gemensam.

• Hur stoppar vi skogsskövlingen? Vi köper och äger skog gemensamt och vårdar den med kontinuitetsskogsbruk.

• Hur stoppar vi papperet som blir sopor som sedan bränns? Ja, vi måste ju inte trycka allt.

• Hur skapar vi kollektivtrafik när politiken sviker? Delade bilar, delade resor, allt finns och behöver bara lyftas upp.

• Hur bor vi bort ensamhet? Kollektivt boende är en lösning. Gruppboende en annan. Nya ekobyar en tredje.

• Hur ändrar vi spekulationsekonomin. Vi kan spara utanför den.

• Och vi måste gå mycket mer. Inte bara i demonstrationer, utan överallt där vi kan är den renaste resan den vi gör med benen. Vandringsstäder, låt oss samlas för att upptäcka städerna vi bor i på nytt.

• Hur ändrar vi produktionen? Mikrofabriker lokalt, digitaliserat och robotiserat, det är inte tekniken som saknas, det är viljan.

• Hur går vi från tio procent som faktiskt agerar och säger emot till 25 procent som sedan blir en majoritet där klimatet diskuteras som den akuta fråga det är?

Ingen rörelse i världshistorien har varit så viktig som den här.

Ingen.

Så det handlar inte om huruvida det går. 

Det är ett borgerligt sätt att tänka där det bestående står som en mur runt all befrielse.

Det går därför att det måste gå.