En klar och tydlig genomlysning av oss göteborgare ger Jämlikhetsrapporten 2017, från Social Resursförvaltning. Statistiken, som bland annat mäter över tid och olika stadsdelar berättar med förfärande skärpa det som alla egentligen vet, men som ofta förblir osagt – nämligen att det handlar om klass. På nedtonad kanslisvenska demonstrerar rapporten på punkt efter punkt hur klass påverkar våra möjligheter till ett gott liv, och samtidigt omfattar alla aspekter av mänsklig tillvaro: livslängd, hälsa, trångboddhet, möjligheterna att klara av skolan, möjligheter på arbetsmarknaden, trygghet, barns självkänsla, trivsel där man bor, för att nämna några.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
På några av punkterna har politiska satsningar och engagemang från civilsamhället gett positiva resultat, i form av minskad arbetslöshet och mer jämlika resultat bland kommunala skolor. Men samtidigt fortsätter klyftorna att öka.
En av flera slående aspekter är andelen arbetande fattiga, det vill säga personer som arbetar, ibland på flera olika jobb, men vars inkomster understiger gränsen för relativ fattigdom. I en rapport från 2015 (Tiden) uppmättes 5,5 procent fattiga bland den arbetande befolkningen. Rapporten viftades då bort av Timbro, som menade att ökningen var “marginell” samt att löneklyftor i själva verket är positiva. Hur skulle människor annars få jobb? (SvD 23 april 2015)
Jämlikhetsrapporten 2017 ger att fler personer har fått arbete och då särskilt ungdomar – detta trots att regeringen varken gått med på Centerns förslag om lagstadgade sänka ingångslöner, eller Moderaternas (och Alliansens) krav på lönetak på 14 700 kronor för inträdesjobben. Ett förslag som även fick stöd av SD.
Dessa förslag är häpnadsväckande. I tider när Moderaterna och Sverigedemokraterna överväger samarbete och öser ut kampanjer om landets, och ja, även Göteborgs, undergång och postmoderna förfall, dessutom till tonerna av en unken retorik om att “göra rätt för sig”, visar Jämlikhetsrapporten 2017 att hela 16 procent av alla arbetande göteborgsföräldrar är fattiga. Det är alarmerande siffror. Och mot bakgrund av de stora åthävorna kring att sänka lönerna för just invandrare är det extra upprörande att se sammansättningen av de 16 procenten: Av de föräldrar som är födda utomlands är hela 34 procent arbetande fattiga. Motsvarande siffror för de föräldrar som är födda i Sverige är 7,6 procent. Det ger en tydlig bild av hur det Sverige som “slits isär och går sönder” gör det på grund av klasskillnader och social utsatthet, som högern avser att öka. Skillnaderna i hälsa och livslängd mellan de olika stadsdelarna är enorm, och det moraliserande pekfinger som grötmyndigt anger vilka som ska “göra rätt för sig” vajar som ett groteskt och osmakligt hån över alla dem som sliter i sin vardag för att få ihop det, men ändå hamnar under fattigdomsgränsen. Människor som arbetar hårt för att kunna försörja sina barn och erbjuda dem en framtid. Att “somliga ska göra rätt för sig” är en retorik att skämmas över, likaså den oerhört destruktiva politik som deformerar och trasar sönder människors liv och hälsa i förtid.
Och här finns heller inga ursäkter. Studie efter studie visar på de ogynnsamma samhällseffekter som klyftor ger. Inte minst i form av oro och brist på social sammanhållning. Jämlikhetsrapporten uppskattar dessutom att samhället skulle tjäna 200 miljarder på att minska de klassrelaterade ohälsotalen med en blygsam femtedel. Det finns alltså inget ekonomiskt rationellt försvar för att sänka lönerna ytterligare. Enda anledningen till att driva frågan är ideologiska skygglappar för klara, tydliga ekonomiska incitament. Alliansen och SD framstår här som den värsta sortens brukspatron som missunnar arbetande människor de mest basala möjligheterna att föra ett värdigt liv. Ett liv utan stresspuls över utgifter som vinterkläder till barnen, spårvagnskort, eller en illavarslande ilning i tanden.
16 procent arbetande fattiga går inte att vifta bort som ett marginellt fenomen, det är ett allomfattande, påtagligt och samhällsförändrande problem. Om det inte kan göras till en valfråga i paritet med “fler poliser!” (och utlovade satsningar) kommer vi stå inför enorma utmaningar gällande utanförskap. För de här 16 procenten behöver inte kortsiktiga, strategiska utspel. Vad de/vi behöver är klassutjämning.
Det skulle uppskattas om Löfven tog det ordet i sin mun under valrörelsen. Är man ett arbetarparti får man även vara det för de arbetare som har det svårast. Och det är man varken genom att inskränka strejkrätten eller att sälja ut förorternas hyresrätter till oseriösa hyresvärdar, vars enda affärsidé är att driva upp hyrorna för låginkomsttagare.