MP släppte sin vänsterprofil och fokuserade på klimatet och lockade därför bredare, är en tanke. Både V och MP hade denna gång oerhört starka toppkandidater, är en annan. Detta är sannolikt pusselbitar som inte alls är oviktiga, men inte heller avgörande. Och SD:s gnäll om att de inte fick prata sakpolitik i medierna i sin valrörelse, utan i stället tvingades svara på frågor om sin trollfabrik, är mest bara gnäll. Deras väljare väjer sannolikt inte undan på grund av detta. Partiet har tidigare överlevt en så lång räcka skandaler att detta kan ses som grädde på moset. Däremot är det högst troligt att avslöjandet skadat de andra Tidö-partierna. För varje vecka som går blir det alltmer absurt att borgerligheten samarbetar med SD. Varför sätter de inte ner foten och avbryter? Väljarna markerar sitt missnöje.
Men även om demokratifrågan och hur partier förhåller sig till sociala medier är stor och viktig, så finns det en samtidsfråga som är större. Klimatet.
Klockan tickar, vi måste få ner utsläppen och öka takten i omställningen. Det är en medvetenhet som ökar i hela befolkningen, inte bara på vänstersidan. Och det är där som borgerligheten skjutit sig själva i foten. De har inga lösningar, ingen politik. Tvärtom presenterar de en politik som ökar utsläppen, totalt i otakt med tiden.
Samtidigt som jag jublar över de tydliga svenska röd-gröna vindarna finns en sorg över att det största partiet i den konstellationen inte visar någon gnista över huvud taget. När toppkandidaten Heléne Fritzon (S), en tid innan EU-valet intervjuades stort i DN, lyfte hon EPA-traktorerna som en frihetsfråga.
Det känns så futtigt att jag blir generad.
Att även S ökade i detta val handlar sannolikt snarare om ett missnöje med Tidöpartierna, än deras egen valrörelse.
Dagarna innan valet var det faktiskt bara ett parti som kom och knackade på min dörr. Det var en trevlig man från S, det får jag ge dem. Även han talade om att klimatet och miljön är de största och viktigaste frågorna i vår tid. Vi stod och pratade en god stund och när jag invände att S inte direkt prioriterar biologisk mångfald när de går emot EU:s vilja att stoppa skövlingen av skyddsvärd skog i Sverige, kunde han bara hålla med. Det blev lite märkligt, han försökte inte ens övertyga mig om att S hade något att komma med. Jag försökte istället peppa honom: Men nu finns ju du i partiet och arbetar för att få det på rätt köl i den här frågan… Han nappade inte, utan sa helt ärligt: Jag vet inte hur stort inflytande jag och min lokalgrupp kan ha – men i slutet av sommaren ska vi i alla fall arrangera en klimatfestival, vill du komma?
Jag har de senaste veckorna pratat med flera väljare som brukat rösta borgerligt men som i detta val tvekade mellan V och MP. Varför? För att det är de enda som tydligt fokuserar på den största samtidsfrågan för vår överlevnad. Den enda rimliga tolkningen av söndagens valresultat i Sverige är att det är klimatfrågan som avgjort. Alla önskar en framtid för sina barn och barnbarn. Tidö-partierna har inga svar. Och S tar ingen ledartröja.
Vi behöver backa rejält i tid för att hitta ledande socialdemokrater som visar att de på riktigt vill något med politiken. Låt mig ta ett exempel: På påskdagen 1951 skriver Tage Erlander i sin dagbok: ”Var är vår politik? Vad vill vi? Finns en enhetlig linje, som ingen annan än vi vill föra? Nej, så är det inte längre. Där ligger vårt allvarliga dilemma. Som kan bli partiets dilemma till döds.”
Det är en analys som står sig. Partiet har mycket att lära av sin forna landsfader. I Erlanders lilla broschyr ”Valfrihetens samhälle” från 1962 uttrycker han tydligt vilket som är arbetarrörelsens uppdrag: att bygga världens bästa välfärdssamhälle. För att uppdatera analysen bör vi idag lägga till att detta välfärdssamhälle självklart ska baseras på klimaträttvisa.
Hur ställer sig Fritzon: Är det månne viktigare än att kidsen får köra EPA?
