I Storbritannien vann Tories, brittiska högern, valet med egen majoritet i början av maj fast alla opinionsundersökningar visat att det var jämnt skägg mellan Tories och Labour och att det skulle komma att bli en strid på kniven. Valutgången blev en sensation, i stil med när Tories med Winston Churchill i spetsen efter andra världskriget förlorade valet, trots att Churchill var en hyllad superkrigshjälte både på hemmaplan och i stora delar av världen. Som tröst fick Churchill Nobelpriset i litteratur av Sverige 1953, en något udda, men charmerande prisbedömning. Alla som läst någon av Churchills böcker idag, räck upp en hand!

Opinionsinstitutens sammanbrott gläder mig. Jag har alltid tyckt att man ska säga tvärtemot om man blir tillfrågad av dessa institut; att alla dessa opinionsundersökningar – några styrda – är en förolämpning mot demokratin och ett tröttsamt fabricerande av rubriker, tomgång, i brist på verklig journalistik.

Denna gång anar jag något annat. Jag tror att britter, som själva betraktar sig som vänster, men är oroade – inte över invandringen – men hur invandringen används för att skapa missnöje, missnöjespartier à la SD i Sverige och Ukip i Storbritannien, tänker att det ändå vore bäst om något parti, som kan lugna ner de främlings- och EU-fientliga vinner. De tackar gud för rösthemligheten, sa att de ska rösta på Labour i opinionsundersökningarna, men stoppade i hemlighet ner en röst på Tories, som sagt att de ska vara tuffa inför invandringen och se till att det blir en folkomröstning om EU- medlemskapet 2017.

Kort efter det brittiska valet var det partiledardebatt i Sveriges Television. Dessa debatter likna mest teater. Let’s dance. Let’s politicize. Vem är bäst medietränad? Åsa Romson liknade flyktingfasan i Medelhavet vid Auschwitz och det är i stort sett det enda de som inte såg debatten fått veta om den. Jag förstår vad Åsa Romson menade, att frammana bilden av Medelhavet som en massgrav, som vi är medskyldiga till och påminna om Europas passivitet inför utrotningslägren under andra världskriget, men häpnade över hennes brist på fingertoppskänsla; tyskarnas industriella utrotning av judar och romer ska inte jämföras med Europas ”låt flyktingarna dö eller skylla sig själva”.

Olof Palme kunde 1972 apropå Vietnamkriget säga: 

”Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972.”

Palme kunde nämna utrotningslägret Treblinka, ett annat Auschwitz, och jämföra det med bombningarna av Hanoi. Men vid den tiden var det ännu ganska tyst om vad tyskarna tillfogat judarna och romerna, homosexuella och kommunister. Det blev skandal, men den skandalen handlade om att Olof Palme vågat jämföra amerikanernas illdåd i Vietnam med de många, fasansfulla övergreppen i historien; en skymf mot USA. Tidsandan skiftar. USA ansågs på den tiden vara offret för Palmes tankar.

Socialdemokratin, Labour i Storbritannien, anses efter vår tids retorik bära på ett dyrbart ”varumärke”, ett som ännu borde kunna sälja och köpa röster. De äger varumärket, men vet inte riktigt vad de ska fylla det med för att bli säljbara. Politiken kommer inte längre underifrån, den har som allt annat förvandlats till ett köpslående: Let’s dance. Vem vann?

Ungefär en gång om året försöker jag påminna om att det finns andra sätt att spegla politik i teve än de nu nattståndna. Det bästa politikundersökande program jag någonsin sett såg jag under mina år i Italien: En urskärpt programledare, alla veckans aktuella politiker på scenen, direktkontakt med samhällsvetare, jurister, filosofer per telefon – och en publik av vanligt folk, som fick ställa precis vilka frågor de ville, men tala högst två minuter. När politikerna svarat kollade programledaren upp deras svar med olika kunskapare, de som satt beredda vid telefon eller sådana han kom på i stundens ingivelse. Ibland gick de inte att nå. Allt direktsänt, allt fantastiskt levande och oförutsägbart.

Det var innan Silvio Berlusconi erövrade makten i Italien och jag behöver väl inte ens berätta att bland det första Berlusconi gjorde sedan han tillskansat sig makten, också över public service-tv, var att avskeda denna programledare? Så hotande var ett riktigt, levande, älskat teveprogram som stod på folkets sida. Riggningen, etablissemangets överhöghet och makt över opinionen, pr-babblet, det stajlade samhället, fick inte förstöras av verklig journalistik.

Och faktiskt tycker jag att svensk public service-tv går i Berlusconis fotspår, att de lever i symbios med makten, inte med folket som finansierar dem när det gäller demokratin och sättet att handha politik.

Jag undrar vart uppgivna väljare i Sverige ”i hemlighet” ska vända sig vid nästa val?
 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.