Här hjälper Världsbankens ekonomiska prognoser för 2023 föga. Inbromsningen i den ekonomiska aktiviteten är både bredare och djupare än man tidigare befarat och omfattar alla regioner av världen. Den sker i ett läge med hög inflation och en levnadsomkostandskris där många hushåll lever under hård press. Världsbanken befarar att ytterligare ekonomiska chocker kommer att försätta ekonomin i en recession.

Små stater är särskilt känsliga, bland annat utifrån sitt beroende av handel och investeringar. Även begränsad diversifiering och utsatthet för klimatkatastrofer höjer riskerna.

Världsbanken flaggar för att den nuvarande prognosen kan komma att försämras ytterligare och rekommenderar världens regeringar att vidta politiska åtgärder genom att omfördela statliga resurser.

Den bistra situationen är en utmaning för regeringen. Nedskärningar inom välfärden är redan på ingång och det rör sig dessutom om en högerregering med fokus på ekonomisk högerpolitik. Det innebär, i stort, ekonomiska omfördelningar nedifrån och upp med nedskärningar och fortsatt offentligt finansierade välfärdsmarknader, med friskolekoncernerna som främsta flaggskepp. Från gemensamma och demokratiskt kontrollerade resurser till skattelättnader för rika och välfärdsmijardärer, med andra ord.

Statliga förstärkningarav välfärden – den typ av åtgärder som socialdemokratin gärna tar till vid kristider – uteblir med största sannolikhet. Under regeringens pressträff i slutet av mars nämndes istället återupprättandet av arbetslinjen, den gamla moderata idén om att ”högre krav” på sjuka och arbetslösa kommer ta de slöa massorna ur ett veritabelt bidragsparadis till ett stärkande arbetsliv.

Den här mandatperioden talar högern mindre om att bryta utanförskapet, och mer om ”700 000 utrikesfödda som inte är självförsörjande”. En godtycklig siffra som bland annat innefattar studerande, sjukskrivna, föräldralediga och individer med låga inkomster. I praktiken innebär det en repris av Reinfeldterans grövsta synder som i slutändan ledde till att de förlorade regeringsmakten – skattelättnader för höginkomsttagare bekostades av sjuka och arbetslösa.

Återupprättandet av den politiken, kryddad med en hård retorik mot invandrare, är också återupprättandet av en ordning där människor gjordes fattigare, där arbetslösa klämdes åt och där långtidssjuka valde att avsluta sina liv i förtid.

Som ”aktiv politik” mot en pågående levnadsomkostadskris inger det inte särskilt mycket hopp. Det känns snarare som slutet av en skräckfilm där protagonisten lyckats fly men upptäcker att den onda drömmen egentligen aldrig upphör.

Men nu är det trots allt vår igen, en påminnelse om att hoppet alltid finns, även för politiken!

Medan två stora tyska fackförbund förbereder sig för strejk och fransmännen oförtrutet kämpar brett och hårt mot höjningen av pensionsåldern har ”Ta tillbaka framtiden” under två veckors tid utfört sju blockader mot oljehamnen i Göteborg. De har burits bort av polis i bästa Gretastil och beskriver sig själva som en hoppfull radikal gemenskap av och för unga. De strävar mot en löftesrik framtid genom fredligt motstånd mot ett dödligt system och ett samhälle som bränner upp deras chanser till ett drägligt liv.

Ett glatt, politiskt vårtecken att ta till sitt hjärta. En tillräckligt stark rörelse av den arten har på sikt alla möjligheter att omforma politiken bortom de genomcyniska, apokalyptiska narrativen och pressa fram fungerande politiska lösningar för just det som vi alla behöver – framtidshopp.