Det skulle ändå inte kunna bräcka det medvetandeflöde som Vois grundare Fredrik Hjelm utlöser på Twitter. Han breddar sig. Vi vet att han kan bli väldigt rik på att maximera antalet elsparkcyklar att snubbla över. Men att han också skulle riva själva fundamentet för hur medier rapporterar nyheter, nej, det hade vi nog aldrig anat. Men han kan det också. Med startupmannens glimrande självförtroende.
Vi har en idé! börjar Hjelm.
Vi är han och Klarnas grundare Sebastian Siemiatkowski.
Det bara spritter fram. Bakgrunden är att han efter några hundra intervjuer känt en ”bitter eftersmak” vid några tillfällen. Gissningsvis artiklarna som varit av mer granskande natur, där det inte bara handlat om hur han tjänade sin första miljon eller om hur politiker borde strömlinjeforma hela statsapparaten så att hans eget bolag och andra likasinnande entreprenörer får en extra smörad räkmacka vidare mot global expansion.
Upplevelsen har berört honom på djupet, för nu föreslår han en ”glasdörr” för journalister, som ska övervakas av ”public service” eller av en ”oberoende organisation”. Detta alltså eftersom journalister gömmer sig bakom ”yttrandefrihet” och ”etik” för att skriva vad de vill, istället för vad Hjelm vill.
Orättvist.
Men det finns en lösning. Minst lika smart som… en ny produkt som har cykelns egenskaper men adderar fossil logistik och minimal hållbarhet. Nu är det hjärnstorm och postitlappar. Nu är det techmannens odrägliga omnipotens.
Det ska finnas en ”magisk knapp” under varje artikel. Klickar du på den hamnar du på annan plats, allra helst hos just public service. Där finns samma artikel, men med tillägget att den som redan intervjuats får lägga ut texten hur den vill, oavkortat, ”ocensurerat”.
Svårt att hänga med?
Säg att Dagens ETC skulle intervjua Hjelm, säg att ämnet skulle vara att bolaget har delägare med nära koppling till ryska staten. Vad är sannolikheten att Hjelm skulle känna en härlig eftersmak? Nej, han skulle hoppas på magiska knappen, portalen till det hans pr-maskin skulle fördunkla journalistiken med, utan att någon kan sålla fakta från företagskommunikation.
Vois hemsida är full av formuleringar som att Voi är ”mänskliga”, ”modiga”, ”doers”. Att läsa den kränkta startupmannen vore antagligen som att skendränkas med floskler. Till sist erkänner du vad som helst. Ja, allt var säkert lögn! Ja, ni är modiga och bäst!
Hjelm är dock inte riktigt färdig med det här paradigmskiftet, det medger han själv i sin långa tråd. Till exempel vill han ranka journalister. På något sätt. De ska ju vara ärliga. Han tar gärna emot input.
Det fick han. Som han fick. Hånskratt och mer bekymrade observationer kring att han inte verkat ha förstått något alls av att mediers primära roll inte är att klia hans affärsmodell bakom öronen.
Hjelm gjorde avbön. Tillbaka till ritbordet. Han ska ”vässa argumenten” och ”förbättra förslaget”.
Lycka till med det.
Siemiatkowski är mer ihärdig:
”Var är ödmjukheten, nyfikenheten? Vem tål inte kritik?” twittrar han som senaste åren – när medier undersökt hur hans bolag driver människor till skuldsättning – talat om att ”fake news skyddar banketablissemanget” och att ”sensation är viktigare än objektivitet och saklighet”.
Låt oss konstatera att vissa har svårt att skilja egenintresse från allmänintresse.
Det gäller näringslivets kampanjer mot enskilda journalister.
Det gäller Ericssons korruptionsbelastade ledning som inte lämnar styrelserummet ens när Uppdrag granskning lockar dem med en annons i Dagens Industri.
Det gäller Teslas grundare Elon Musk, en alfa bland startupmän, som verkar vara beredd att finansiera en konkurrent till Twitter bara för att han inte får säga precis vad som helst.
Voi-grundarens inlägg med rynkad panna är parodiskt. Men samtidigt, inte så lite illavarslande. Startupmännen är ju redan de nya medierna. Tyvärr. Som filter, som överbyggnad, som parasit. Ett underhållande men substanslöst alternativ. Facebooks och Instagrams blodfattige Mark Zuckerberg, Twitters flummige Jack Dorsey, Googles algoritmstyrda matematiker, TikToks diktaturkramande kodare, Amazons rymdturist Jeff Bezos som älskar att äga även gammelmedier. Entreprenörer som delar en psykologisk grundton. Självförhärligande, måttlösa.
De är lysande på att suga åt sig riskkapital.
De är usla, ansvarslösa, nedbrytande som publicister och mediekritiker.
De har verkligen ingen aning.
Och värst, de bryr sig inte.
