Det började med en sexpartiöverenskommelse med alliansen om bland annat temporära uppehållstillstånd. Trots att man rimligtvis måste veta att det är usel integrationspolitik att människor ska leva i osäkerhet i flera år. Migrationsverket varnar dessutom för att det innebär merarbete för den redan pressade myndigheten.

Av någon outgrundlig anledning lät man utökad RUT ingå i överenskommelsen. Trots att man rimligtvis måste veta att det är usel arbetsmarknadspolitik att på konstgjord väg skapa nya låglönesektorer dit invandrare ska förpassas.

Sedan införde man gränskontroller i Malmö. Trots att man rimligtvis måste förstå att det är ett enormt slöseri med polisresurser att stå på Hyllie och kontrollera Öresundspendlare istället för att lösa brott med faktiska offer.

I helgen som gick åkte statsminister Löfven på EU-toppmöte och beslutade tillsammans med resten av unionen att ge 30 miljarder till Turkiet för att agera gränsvakt. Trots att man rimligtvis måste förstå vilken urusel utrikespolitik det är. 

Turkiet har under de senaste månaderna tydligt visat att man snarare är en del av problemet än en del av lösningen. Det har uppdagats att turkisk säkerhetstjänst har smugglat vapen till terrorister i Syrien och därigenom bidragit till den situation som människor tvingas fly från. De kurdiska vänsterstyrkor som visat sig vara de mest framgångsrika i att stoppa IS framfart motarbetas konstant av Turkiet, ett land som även inrikespolitiskt lämnar mycket att önska när det gäller demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.

Till detta land ska nu Sverige ge 700 miljoner. Vad är det som driver den svenska regeringen att genomföra all denna uppenbart usla politik? Löfven hävdar nöd och tvång, men det är inte sant.

Det är inte så att Sverige har gjort allt vi kunnat och att alternativen nu tagit slut. Den svenska medel- och överklassen har inte behövt offra något alls för att hjälpa de människor som flyr för sina liv. De allra flesta har överhuvudtaget inte märkt av den så kallade krisen annat än i media. Vi har fortfarande historiskt låga skatter, nästintill obefintliga offentliga investeringar, och ett byråkratiskt system som försvårar mottagandet.

Man hade kunnat göra annorlunda. I september visade en undersökning från Ipsos att den andel av svenskarna som ville ta emot fler flyktingar har vuxit enormt på kort tid. Förskjutningen skedde samtidigt som en stor ideell rörelse genom praktisk solidaritet visade att vi kunde klara det här tillsammans. Rörelse påverkar opinionen.

Det här gick regeringen helt förbi och istället bidrog man själv till den alarmistiska bild som man nu hänvisar till. Det hade gått att ta vara på solidariteten och leda opinionen in i ett stolt kapitel i Sveriges historia som fristad. Istället kommer Löfvens S-MP---koalition bli ihågkommen som den regering som stängde portarna. Varför?