Men om någon faktiskt av en slump råkade fixera skyarna med blicken torsdag den 18 januari, hade den kunnat se mer än nedstigande jumbojettar. Först en liten fladdrande punkt, tydligare ju närmare marken den kommer. En människa som faller. En accelererande och definitiv båge. Sedan ljudet när en kropp möter taket till ett anonymt kontorshus.
Det finns ett begrepp på engelska, terminal velocity, som hör hemma i fysikens grundlagar och anger den maximala hastighet ett föremål – ja, eller en människa – kan uppnå vid fritt fall. På svenska säger vi gränshastighet. Först ökar farten hastigt, med nästan tio meter per sekund. Men det finns en given gräns. Kropp möter luft. En människa är inte skapt för att falla. Hon tar emot. Hennes lemmar och kläder bromsar. Men innan krafterna balanserar varandra, efter 500–600 meter, har hastigheten ökat till långt över 200 kilometer/timme.
Den där morgonen hittade personal på Heathrow en svårt skadad man som hade gömt sig i hjulhuset på en Boeing som kom från Johannesburg, Sydafrika.
Där hade han suttit drygt tio timmar. Upplevt hur lungorna kämpar för att hitta syre i en tunn atmosfär. Upplevt tilltagande köld, förbi nollpunkten, mot temperatur på minus 60 grader. Men han hade inte varit ensam i det trånga, ej tryckutjämnade utrymme som omsluter landningsstället. Han delade det med en annan man.
När planet passerade Richmond – på 427 meters höjd – öppnades luckorna. En blev kvar, en föll. Kanske redan död, kanske medvetslös, kanske bara försvagad.
Hann han tänka, hann han känna?
Den möjligheten är outhärdlig att föreställa sig.
Det faller en människa från himlen över London.
Ännu en detalj att lägga till bilden av Europa.
En kropp som faller genom luft samtidigt som tusentals kroppar sjunker genom vatten. Jämfört med de migranter som försöker nå den rika kontinenten via land och hav, är det sällsynt med migranter som använder sig av flygplan utan att först köpa biljett.
En orsak kan vara att det är självmord. Nästan alla avlider. (Amerikanska luftfartsmyndigheten har sammanställt global statistik: 1947–2012 registrerades 96 fall, varav 73 hade dödlig utgång.) Men det handlar också om att flygplatser är välbevakade. Det är svårt att ta sig fram till ett plan. Det är ännu svårare att gömma sig utan att bli upptäckt. Men den som måste, den som inte har några andra alternativ ...
”De har dött en stillsam död”, sa en representant för flygbolaget Premiair efter att två unga män i början av 00-talet hittades döda på Arlanda. De hade tagit sig ombord på ett plan i Dominikanska republiken.
Att kvävas och förfrysa.
Det låter inte som en stillsam död.
2012 föll en annan människa, José Matada, från ett plan över västra London. Hans resa började i Angola. Den slutade på en trottoar i välmående East Sheen. Någon som såg? Någon som hörde? En utredning gjordes, men den kunde inte fastställa om José Matada fortfarande var vid liv under sina sista sekunder. Han fyllde 26 år den dagen. Han hade ett enda pundmynt med sig.
Jag kan inte sluta tänka på det här. Hur de riskerar allt. Hur de förlorar allt. Hur de dör. Hur allt hänger ihop.
En präst i Richmond berättade för The Guardian att han skulle hålla en bönestund:
”Tillsammans med de migranter som färdas över havet till Europa från Nordafrika, är det här ännu ett exempel på hur desperata människor är att ta sig till det här landet för att finna ett bättre liv.”
Det spelar ingen roll hur många som drunknar, fryser, kvävs och faller.
Europa har bestämt sig.
Unionens medlemsstater – samt Norge, Island och Liechtenstein – har sedan år 2000 lagt mer än 100 miljarder kronor bara på deportationer. Ingen kan ens låtsas att den inte vet vart den sortens politik leder.