Men trots att SVT:s klimatreporter Erika Bjerström fått sluta och även om public service är under konstant attack fortsätter journalister att vända på varje sten.

Tack och lov för det – för nu har regeringen ljugit oss rakt upp i ansiktet igen. 

I tisdags presenterade regeringen något de kallar för en ”gyllene lösning”: (marginellt) höjd reduktionsplikt, det vill säga inblandning av biodrivmedel i bensin och diesel, och sänkt drivmedelsskatt. Med det här når vi EU:s klimatmål, hävdade man. 

Journalisterna på pressträffen ställde förstås frågor om beräkningarna: hur har man kommit fram till de effekter man menar att förändringen kommer att ha? 

Som så ofta förut fick de inte se något underlag. Kanske trodde klimatminister Romina Pourmokhtari (L) att hon lyckats sälja lögnen, att granskningen tog slut i samma stund som pressträffen avslutades. 

Men vi vet att det finns skäl att tvivla – och gräva – när regeringen och SD kommit överens om ett klimatförslag och är obehagligt uppspelta när de presenterar det. 

Det sämre scenariot, som innebär att vi inte når klimatmålen, nämnde man inte alls.

SVT:s Rapport undersökte vilka beräkningar man utgått från och upptäckte att det handlade om ett bästa scenario – det sämre scenariot, som innebär att vi inte når klimatmålen, nämnde man inte alls. 

Och man var dessutom kreativ nog att kalla det bättre scenariot för huvudscenario. Naturvårdsverket, som står bakom scenarierna, använder inte begreppet alls. De har två potentiella utfall – regeringen valde det som passade dem. 

Hur såg mötet ut när man kom fram till den här ”gyllene lösningen”? Var det Romina Pourmokhtari som uppmanade sina medarbetare att tänja på sanningen, eller är hon förd bakom ljuset?

Det senare, om man får tro klimatministern själv. I Rapport den 29 augusti får hon frågor om beräkningarna. Pourmokhtaris svar är plågsamt att lyssna på: hon får siffrorna levererade till sig, hon vet inte mer än så. 

Jag vet inte om jag ska tycka synd om henne för att hon blivit lurad eller bli rasande för att hon, återigen, ljuger rakt ut. Klart står i alla fall att den här regeringen är djupt ohederlig, och att Pourmokhtari sålt sin själ till den.

Tillvägagångssättet känns igen. Dels från siffertrixet med migrationssiffrorna, dels med klimathandlingsplanen som inte alls leder hela vägen ner till netto noll. 

I det senare fallet tog man till ett särskilt fräckt knep i form av en välplacerad triangel som täckte glappet till noll (vilket Aktuell hållbarhet avslöjade). Och även där utgick man från scenarier, inte faktiska beräkningar på sin egen politik, vilket klimatopinonssajten Klimatgranskaren påpekade.

Man kan ha olika uppfattningar om vilka styrmedel och investeringar som är bäst för att bekämpa en global kris. Men två saker kan man inte tumma på: effekten på utsläppen, och uppriktighet gentemot den befolkning man representerar. 

De för en politik som inte på något sätt är tillräcklig för att minska utsläppen i den takt som krävs, och har dessutom mage att ljuga om det.

Tidöregeringen struntar nu blankt i båda. De för en politik som inte på något sätt är tillräcklig för att minska utsläppen i den takt som krävs, och har dessutom mage att ljuga om det. 

Jag kommer nog aldrig förstå hur Romina Pourmokhtari, hon som var en motpol till politiska maktspelare och ryggradslösa partister, blev symbolen för det hon tidigare föraktat. 

Men de missade klimatmålen och de allt mer kännbara klimatförändringarna kommer åtminstone se till att vi minns: det enda vi kan lita på är att Pourmokhtari ljuger.