Ja, vi behöver diskutera skärmtidens påverkan. Alldeles säkert behöver vi regleringar. Men att helt förbjuda sociala medier för unga? Det är absurt. 

Australien har beslutat om just det: en skarp 16-årsgräns för sociala medier. Johan Pehrson var snabb med att – i sociala medier – uttrycka sin förtjusning. Sverige kan ta efter, meddelar man, trots det luddiga sambandet  mellan sociala medier och ohälsa.

Den har förstås negativa konsekvenser, den digitala tidsålder vi lever i. Många känner att de kastar bort tiden, många – främst kvinnor – mår dåligt över sitt utseende på grund av sociala medier.

Grundfrågan är förstås var vårt fokus ligger: i nuet eller på nätet. Men unga är knappast ensamma om att ha svårt att slita sig från den snuttefilt som mobilen blivit. Och frågan är mer komplex än vad som speglas i debatten.

Förtjänar inte de bra sakerna – som att knyta nya kontakter eller bli bättre på engelska – en plats vid förhandlingsbordet? Det handlar också om att ha en livlina i fickan: för den som plågas av mobbning eller hedersförtryck kan det digitala livet vara det enda uthärdliga.

Att porta unga från sociala medier är att kapa deras relationer och stänga ute dem från en värld de växt upp i. Och det är naivt att försöka bemöta en svår fråga med ett enkelt svar. 

Min uppväxt hade varit avsevärt fattigare utan livet på nätet. Där fanns ju folk som liknade mig, något som ibland saknades där jag växte upp. Skärmtid betydde inte isolering. Tvärtom var skärmen en passage, stundtals till överlevnad. 

Mindre skärm, mer pärm – absolut. Men ingen skärm? Absolut inte.