Ebba Callenberg: Det borde inte vara så svårt att dejta en centerpartist

Det blir inte sexigare än så här. Två singlar som träffas på en Tinderdejt. Kruxet är att han hade kastat vilken sosse som helst under bussen för att befria marknaden från elaka socialister. Jag får kväljningar av Timbro. Han är centerpartist, jag är socialdemokrat. Kanske skulle det gå? Är vi testpiloten för en regeringsromans?

”Va sjukt det är att vara på dejt med en sosse”, säger han med en suröl i handen.

Musiken når inte hela vägen upp till loftet där vi sitter, det är smärtsamt tyst. En dansk dejtbar med färgglada burkar och lågt hängande glödlampor. Vid bordet bredvid sitter ett annat par på en första dejt, vi tjuvlyssnar på varandra. Mina ben dinglar och snusdosan rullar tvångsmässigt på bordet. Jag håller låda, för jag vill att han ska tycka om mig. Sen frågar jag:

”Varför petade ni Muharrem Demirok?”

Han lutar sig tillbaka på träpallen och säger:

”Det känns som en urladdning. Han var inte rätt för oss, men nu efteråt känns det bara tomt. Jag är i chocktillstånd.”

Han pratar som att han precis har gjort slut. Som att centern har varit på semester med sina kompisar, kommer hem till sin tråkiga partner och gör slut bara för livet verkar roligare på stranden, utan jobb, kontorstider och lunchlådor. Efter separationen inser man – var allt bara en flykt?

Som en kille som kallar sitt ex för ett psycho, men är förmodligen problemet själv.

Jag låser ögonkontakt och frågar vad han söker hos den nya partiledaren. Ölen börjar bli ljummen och tystnaden breder ut sig i rummet. Han vill inte prata om nästa partiledare och byter ämne:

”Grejen är att ingen fattar liberalismen.”

Han känner sig missförstådd. Väljarna fattar inte. Och nu kan han inte sluta prata.

För varje ord han säger, märker jag hur lik han är sitt parti. Att aldrig riktigt veta vad man vill, men ändå lyckas hitta felet hos andra. Som en kille som kallar sitt ex för ett psycho, men är förmodligen problemet själv. För hur kan man hata både sossar och rasister och samtidigt utgå från att alla vill vara tillsammans med en? Tänk om ingen vill det?

”Sossarna är ju ett maktparti”, säger han och byter ämne igen.

Jag skrattar och svarar snabbt: ”Är du inte bara avundsjuk? Det är väl Centerpartiet som inte är regeringsdugliga?”

De har hållit hand i två timmar redan, jag och min dejt är långt ifrån.

Han stoppar in en snus och jag tänker att de verkligen behöver hjälp. Jag kan rädda honom. Deras politik baseras helt och hållet på mittens opinion. De har ingen ideologisk grund och de fotar sin partiledare med en traktor på Gärdet i Stockholm. Men ju längre kvällen går, desto mer börjar jag tvivla. Kan en socialdemokrat verkligen inleda en romantisk relation med en Timbro-kille?

Jag tänker på kommunsamarbetet som har klarat det. Socialdemokraten Anders Almgren och moderaten Rasmus Törnblom styr tillsammans i Lund som en av flera rödblåa allianser i Sveriges kommuner. Om de klarar det, så borde jag och killen i baren kunna göra samma sak.

I ett reportage i SVT Agenda tar Anders och Rasmus morgonpromenaden till kommunhuset tillsammans. De skrattar och verkar vara lyckliga ihop, som paret som sitter bredvid oss. De har hållit hand i två timmar redan, jag och min dejt är långt ifrån.

Till skillnad från den lyckliga alliansen i Lund kämpar vi med vår framtidstro. Jag gillar honom, men hans separation från Demirok ligger för nära i tiden. Jag som socialdemokrat kan aldrig fylla hans känslomässiga behov av att ständigt hålla Timbro nära.

Tankarna snurrar.

Man ska inte offra sitt liv till killar som inte vet vad de vill. Det är en politisk gärning som också är feministisk, att jag sätter en gräns för mitt välbefinnande.

Han ger mig en kram. Om jag och han blir ihop kommer Centern och Socialdemokraterna att regera tillsammans.

Efter dejten hörde vi aldrig av oss till varandra.