Detta är kulmen på sommarens tågresor. Under min semester har inte ett enda tåg har varit i tid. Med en liten bebis i släptåg har jag väntat på perronger och suttit på ersättningsbussar. Men när det börjar regna in i vagnen tycker jag mest synd om SJ och bolagets personal.
Det är så ovärdigt alltihop.
Det pågår nu ett antal upprop riktade mot SJ. Det är på grund av den senaste tidens nedlagda tågsträckor. Nattågen mellan Göteborg och norra Sverige ska upphöra och SJ ställer dessutom in pendelsträckan mellan Stockholm och Uppsala. Ilskan är med all rätt väldigt stor.
Det är bara det att inget av detta är SJ:s fel. Det är politiker som har förstört järnvägen. Men istället för att infrastrukturminister Andreas Carlson (KD) får stå i TV och förklara sig, är alla arga på SJ. Det är i sig en borgerlig triumf. Förstör det gemensamt ägda med politiska beslut, men slipp ansvar genom att folk blir arga på utföraren.
Men problemet är inte SJ. Bolaget är istället offer för två stora problem, skapade av politiker:
1. SJ måste skapa vinst
Pudelns kärna när det gäller den senaste tidens nedlagda tågsträckor handlar om att SJ måste generera vinst.
Det är inte av elakhet tågsträckorna läggs ner. Det är politiker som bestämt att SJ ska styras så att bolaget måste skapa vinst åt skattebetalarna. Om vinsten hotas, får olönsamma sträckor läggas ner.
Det naturliga är förstås motsatt upplägg – att SJ får pengar av skattebetalarna. Att tågresande är en kollektiv nyttighet som vi subventionerar via skattsedeln. Få tycker nog att det vore hela världen om en sådan verksamhet gick med förlust.
Särskilt belysande är den nu nedlagda tågsträckan mellan Stockholm och Uppsala, där pendlarna istället hänvisas till Mälartåg.
Mälartåg subventioneras av skattebetalarna i Region Uppsala och drivs alltså på det sätt som SJ borde bedrivas. Men när ett bolag som får pengar av skattebetalarna och ett bolag som är piskat att skapa vinst åt skattebetalarna konkurrerar, är utfallet givet – SJ förlorar.
Men SJ bär inte skulden. De gör precis som politikerna vill. De ska skapa vinst. Även om det går ut över samhällsnyttan.
2. Bilälskarna på Trafikverket
Den andra saken man ska ställa politiker till svars för är det eftersatta underhållet. Men varför är underhållet eftersatt?
En avgörande sak är att Trafikverkets prognoser över resandet varit fel i över 30 år. Under hela denna period har man ständigt överskattat hur mycket bil folk kommer att åka och underskattat tågresandet. Trafikverket trodde att bilen var framtiden och tåget dåtiden.
Det blev precis tvärtom.
Mellan 1997-2020 ökade tågresandet exempelvis med 108 procent medan Trafikverkets prognos var på blygsamma 29 procent. Bilresandet ökade under samma period betydligt mindre än väntat.
Sådär har det hållit på, i prognos efter prognos. Resultatet har blivit att det byggts massor av motorvägar medan järnvägen raserats på grund av bristande underhåll och uteblivna nya stambanor.
Men bilälskande tjänstemän hade inte behövt vara ett problem. Det rimliga hade varit att politikerna berättade för verket hur de ville ha det – målbaserad styrning istället för prognosbaserad.
Politikerna kunde sagt att de ville öka resandet med tåg och byggt ett samhälle därefter. Istället har man lutat sig mot felaktiga prognoser.
Det är alltså den politiska styrning det kommer an på. Och ju mer högvriden den blivit, desto sämre har det gått för järnvägen.
Många bär ansvar men ingen har varit sämre än nuvarande infrastrukturminister Andreas Carlson, som aktivt flyttar över pengar från tåg till vägar och flygplatser.
Men Andreas Carlson lugnt luta sig tillbaka på departementet. Det är ju SJ alla är arga på.