Men vad handlar det här om egentligen?
Låt oss inte göra frågan om avtalsförhandlingarna så komplicerad. Istället: tänk er en vanlig anställd i restaurangbranschen. Låt säga ett restaurangbiträde, men det hade lika gärna kunnat vara nästan vilket annat yrke i branschen som helst. I alla fall, i detta exempel en kvinna med två barn som bor hemma varannan vecka. Tjänar 20 610 kronor i månaden och jobbar heltid. Lägenhet med ett bolån som mamma och pappa fick stå med på i och med att bara den egna lönen inte räckte för att låna ens till en dörrknopp. Ingen bil, inga extravaganta utgifter. Drömmer inte ens om att resa på semester. Dras med ett gammalt CSN-lån från den tid då det däremot fanns drömmar om att bli något annat. Åkkort för kollektivtrafiken, avgifter till barnomsorgen och så de nödvändiga inköpen, som mat och hygienartiklar.
Det är om, bland andra, ett sådant här liv som avtalsförhandlingarna handlar. Ett rätt vanligt liv ändå. Men med ett problem. Det går inte ihop! Det behövs mer inkomst. Det behöver jagas övertidspass, eller dricks eller ytterligare ett jobb. Helt orimliga alternativ, givetvis, att behöva vara beroende av för att kunna få livet utanför arbetsplatsen att fungera.
De flesta som jobbar i restaurangbranschen vet att det är så här det är i branschen, för de lever mitt i det eller har otaliga kollegor som gör det. Och det tar bara några minuter på Konsumentverkets budgetkalkyl att se att en kalkyl för den anställda som nämndes ovan, med eller utan barn, mycket riktigt inte går ihop alls. Med barn blir det minus. Utan barn blir det minus. Så görs beräkningen också på ett heltidsjobb, vilket nästan kan betecknas som en lyx. I restaurangbranschen är tillsvidareanställning knappt norm längre och den som lyckas få en kan ofta vänta sig en på deltid.
Nära hälften av alla som arbetar i branschen är dessutom anställda på olika visstider. För dem är kalkylen mycket lättare att ta sig igenom för den behöver inte göras alls. Det är ingen mening ens. Och på en visstid får man varken bostadslån eller hyreskontrakt heller, ändå.
Nej, restaurangbranschen är uppenbarligen ingen bransch att sikta in sig på om man inte är typ 17 år, bor hemma och inte har några planer på att någonsin bilda familj (eller flytta hemifrån). Och samtidigt skriker branschen efter fler anställda. Det behövs tusentals. Det går ju inte – det heller.
Kalkylexemplet ovan gäller en anställd med minimilön enligt branschens största och mest omfattande kollektivavtal, det så kallade ”Gröna riksavtalet”, som nu har gått ut och därför ska tecknas om. Ett bra tillfälle alltså, för att förbättra det omöjliga läge många av de anställda i branschen får leva i. Eller, om arbetsgivarna får som de vill, inte. För efter långa förhandlingar mellan Hotell- och restaurangfacket och Visita, som företräder arbetsgivarna, står det klart att man inte kommer någonstans längre. Lönefrågan var avgörande. Den säger Visita blankt nej till trots att HRF kräver lika mycket som andra branscher redan fått in i sina nytecknade kollektivavtal.
Och i onsdags varslade man därför slutligen om strejk.
Det här handlar om arbetare som är stolta yrkesproffs men som senare förvisas till liv som fattigpensionärer, inte har råd med semesterresan eller bion med barnen och måste överväga om vissa matvaror verkligen behövs vid handlingen. Det handlar om de som får en hel bransch att gå runt. Sveriges mest växande bransch. Största exportbranschen. Branschen som välmående rullat på år ut och år in och ökat i omsättning trots finanskriser och trots arbetsgivarnas ständiga rop om kollaps.
För arbetsgivarna och deras företrädare är det en principfråga att det där restaurangbiträdet inte ska kunna få ihop sin kalkyl. Och nu krävs alltså en potentiell strejk för att få ut en löneökning som inte ens helt kommer att fixa den där kalkylen ändå, men som är helt avgörande för en väldigt stor grupp arbetare.
Lite perspektiv avslutningsvis. Under tiden den arge Peter Jeppsson fullgör ungefär en halv dag på Svenskt Näringsliv, kanske rasandes mot de som organiserat sig i restaurangbranschen, tjänar han lika mycket som restaurangbiträdet i kalkylen gör. På en hel månad.
