Sverige blir nästa år ordförande för organisationen International holocaust remembrance alliance (IHRA).
Sverige inrättar nästa år ett museum för att bevara minnet av Förintelsen.
Sverige presenterar nästa år en stor åtgärdsplan för att bekämpa antisemitism.
Det är bra, det är rätt och viktigt.
Men samtidigt kan inte en judisk flicka vara trygg i sin Malmö-skola.
Sydsvenskan har flera gånger rapporterat om det oacceptabla som den här familjen tvingas genomlida, i synnerhet då dottern som bara är tolv år men utsätts för systematisk mobbning – för att hon är judinna.
Hur vidrig mobbning än är, detta är värre, detta är förföljelse.
”Det startade efter en SO-lektion där de pratade om olika religioner och vår dotter hade tagit med sig judiska symboler som en chanukkia som hon visade upp”, berättade flickans pappa i somras för Sydsvenskan.
”Efter lektionen kom en tjej i en parallellklass fram till en av min dotters kompisar och sa på arabiska: Jag hatar henne och hela hennes äckliga folk.”
Flickan höll det här för sig själv, men det blev mer utstuderat och illvilligt och tärande. Speciellt när konflikten mellan Israel och Palestina gick in i ett nytt skede. Med kriget kom fler kränkningar. Till sist brast det för henne. Hon berättade. Familjen reagerade. Larmade till skolan. Polisanmälde för hets mot folkgrupp, något som deras församling gav dem råd och stöd att göra. En rabbin och en imam kom till skolan och höll föreläsning. Skolan kallade in extra resurser.
Nu har en ny termin börjat. Polisanmälningen är sedan länge nedlagd. Diskrimineringsombudsmannen (DO) har däremot börjat granska skolans åtgärder.
Flickan kan fortfarande inte gå till skolan utan ångest.
Utan att behöva tänka att det är omöjligt att leva öppet som judinna i Sverige, även i en så kontrollerad miljö som en skola.
”Ingen ska behöva vara med om detta”, säger flickans mamma nu till Sydsvenskan.
Hon berättar att trakasserierna fortsatte över sommaren. Nu senast har det gjorts en Tiktok-video som, enligt mamman, riktar ett direkt hot.
Det här är antisemitism.
Det här är judehat.
På riktigt.
Jag har kontakt med en lärare som arbetar på den aktuella skolan. Hen hör inte av sig för att rikta kritik mot ledningen, utan för att ventilera. Det är smärtsamt, skamfyllt. Det går inte att möta vissa elever på samma sätt som tidigare.
”Jag har lärt känna dem som oerhört fina, varma individer. Sedan ger de sig på den här flickan med sådant hat, och det är verkligen hat… Då är de förlorade för mig, även om de är barn. Det blir ett avstånd mellan oss.”
Läraren bekräftar det flickans familj berättat, att elever tvingas välja sida. Den som vägrar delta i förföljelsen kan stämplas som förrädare. Alltså, om du – eller dina föräldrar – kommer från Mellanösterns muslimska länder, och du visar stöd för din vän som råkar vara judinna, riskerar du att själv bli måltavla.
”Jag tror vi måste vara ärliga. Barnen får det här hemifrån, så är det. Det kan inte hålla isär konflikten Israel-Palestina och tjejen som de varit vän med i många år. Det är svårt att bryta.”
Det har varit för många sådana fall senaste åren.
Trots nolltolerans upplever judiska familjer den här utsattheten, att det finns ett hot strax under ytan, hela tiden. De som jag möter vill inte ha opportunistiskt intresse, när politiker uppmärksammar antisemitism bara då det kan relateras till invandring. De vill ha lösningar. Garantier.
Läraren befinner sig mitt i en akut situation. Det känns hopplöst, säger hen.
”Malmö töms på judar, de vågar inte bo kvar. Jag klandrar dem inte.”
Är det hopplöst?
Nej.
Aldrig.
Att ge upp om att judar ska kunna leva fullvärdiga liv i Sverige är inte ett alternativ. Tvärtom, det är av yttersta vikt att säkerställa att så kan ske.
Det är själva förutsättningen för vår demokrati.
Det borde därför vara en absolut prioriterad insats, oavsett kostnader, oavsett hur obekväm diskussionen blir när vi följer antisemitismen ned till dess rotsystem med avsikt att avlägsna det – från personer som har sin bakgrund i Mellanöstern, från högerextrema, från den del av vänstern som likt sjätteklassarna i Malmö saknar förmåga att hålla isär konflikt och individ.
Malmö visade nyligen med en rapport att den här sortens förföljelse, i olika former, drabbar så gott som alla judiska elever i stadens skolor (något som Somar Al Naher uppmärksammat här på ledarsidan).
Det är krisläge.
Skuggan faller mörkt och tung över ordförandeskap, museum och sena åtgärdsplaner.
Fotot: Efter att den här ledaren skrivits publicerar Dagens Nyheter en artikel, där den drabbade familjen berättar att de inte längre kan bo kvar i Malmö och nu planerar att emigrera till Israel. ”Jag är svensk i hjärtat och skulle helst bo kvar. Men det finns ingen framtid för oss som judar här i Malmö”, säger flickans mamma.
