TV4:s partiledardebatt var usel. Formatet med 30-sekundersrepliker funkar inte, alla blir avbrutna och ingen hinner säga något bra eller för den delen kul. Ljudet studsar runt, runt i arenan i Eskilstuna. När det är dags att byta ämne markeras det av en klassisk reklampaus (där någon reklam kallade Danmark för Sveriges goda granne?). Det är ett plågsamt möte med den tjattrande klassen när de gör allt för att gå igenom tv-rutan, och för att säga saker som kan bli innehåll på sociala medier senare.
Johan Pehrson skrek på Annie Lööf och frågade ”varför tycker du inte om det svenska språket?”, Ulf Kristersson sa att det bokstavligen har ”blodig betydelse” vad du röstar på, Jimmie Åkesson sa att han inte vill leva i en värld där det andra gänget får styra, och Ebba Busch ville tvinga till sig mer ögonkontakt med statsminister Magdalena Andersson.
Tempot är hetsigt, ljudet är kasst, tonläget är skit, och högern låter förenade i sitt ursinne.
Det är cyniskt men inte ologiskt. Partiledarnas roll är inte att i första hand att vända sig till väljare och lägga fram politik. Deras uppgift är att fronta partiet, spela teater med gelikar och hålla nere förväntningarna. Nej, här på scenen i Eskilstuna är vi eniga om att du inte kan få det bättre och att du inte ska hoppas på för mycket, om du inte redan har stålar. Det som egentligen är en historisk parantes, som den nuvarande ekonomiska styrningen eller hur vi grillar planeten och kokar haven, blir absolut naturlag. Du måste inse och acceptera att hyran kommer att bli mycket högre för att grafen säger det.
Skärpta straff, ideologisk krigföring mot knarket, och en ”tuffare” repressiv integration skär också igenom blockgränserna, om än med nyansskillnader. Överallt men särskilt här blir det som tydligast hur fattig den politiska diskussionen är utan klassbegreppet. Utan en förståelse för hur materiella faktorer skapar och påverkar drivkrafter, att människor inte primärt bor i förorten för vilka grannarna är utan för att det är där man har råd att bo. Att karensdagen är dålig politik för att sjuka människor som inte har råd att vara hemma från jobbet inte heller kommer att vara det. Här vill förresten högern införa en andra karensdag den 15:e sjukdagen eftersom att det är medicinsk evidens att du alltid är frisk då.
När fullbordandet av ditt liv bara är ditt sitter du ensam på vinden. Det är ödsligt och antimänskligt. Jag tycker inte att det finns jättemånga inneboende mänskliga eller moraliska plikter. Solidaritet, att inte låta skit stå oemotsagt och att vara schyst är tre som jag gillar. Men det finns en som jag håller högre än dem. Jag ser att alla som vill se ett samhälle där fler lever rikare liv, med mer makt över sin tid, har en plikt att hela tiden säga att människor förtjänar mer och bättre. Och det ska sägas högt.
Det är inte ett löfte om något garanterat i framtiden, det är en riktning för dig som är övertygad om att det går att bygga bra saker tillsammans med andra och att det sociala också är politik. Och det är ett sätt att vara rak när andra politiska budbärare gärna pratar i talepunkter som står i direkt motsats till vad som händer sedan.
Valet på söndag är en rysare inte för att det är jämnt mellan blocken utan för att det är så långt mellan människor. Och de förtjänar bättre.