Men jag anser att det är ett misstag av rätt stora dimensioner att utnämna ett symptom på något till politisk huvudmotståndare. För det är vad SD är: Ett symptom. 

I allt väsentligt är SD inget annat än den djupa samhällsskugga som uppstått där vänsterns, arbetarrörelsens och i synnerhet socialdemokratins visionära låga slocknat. Högerpopulismen, jag vidhåller det, har uppstått ur samma sociala mekanismer som en gång skapade mellankrigstidens högerextremism: ökande social otrygghet över hela linjen. 

Det är bara att titta på det senaste valresultatet: En majoritet av de arbetslösa röstade på högerpopulismen och nästan lika många av de sjukskrivna. Det är i själva verket det mest chockerande resultatet från det val som gav oss Tidöregeringen och det är häpnadsväckande att det aldrig blivit utgångspunkten för någon valanalys. 

Ty när de svagaste i ett samhälle väljer ytterhögerns visioner och löften istället för arbetarrörelsens och socialdemokratins, då vittnar det om rörelser som idépolitiskt blivit praktiskt taget utarmade. 

Högerpopulismen är ingen psykologisk sjukdom, den är en missriktad social reaktion på ekonomiska orättvisor och en allmän känsla hos många att lämnas efter. Högerpopulismen är full av idiotiska fördomar av alla slag, men dessa fördomar är i slutändan närda av den tilltagande sociala ovissheten, otryggheten. 

Och det är denna djupa och tilltagande sociala orättvisa som i första hand alltid måste vara huvudmotståndaren för en levande socialdemokrati. I den meningen måste socialdemokratin hitta tillbaka till vad jag brukar kalla ett vänsterpopulistiskt arv. Det är förstås ett ord som ingen ledande socialdemokrat någonsin kommer att använda. Men det funkar som analysverktyg för oss som är fria varelser. 

En rörelse som vill få med sig breda folklager måste komma med löften om en bättre framtid. 

Ordet vänsterpopulist innebär helt enkelt att en rörelse som vill få med sig breda folklager måste komma med löften om en bättre framtid. Stora löften som alltid kommer att hägra vid horisonten. Vänsterpopulism var historiskt – när arbetarrörelsen föddes och växte sig stark – och är fortfarande potentiellt ett sätt att just upprätta en horisont för själva fantasin och tänkandet. Den horisonten har idag helt gått förlorad. Men en gång, i årtionden, var den en självklar del av socialdemokratin och arbetarrörelsen. 

Ofta talades det om demokratisk socialism. Där rymdes en idé om att själva samhällsordningen på ett avgörande sätt måste förändras för att ge de maktlösa makt och de undanskuffade självförtroende. Och den gick långt utöver dagspolitiken på ett sätt som höger och borgerlighet aldrig kunde svara på och det av principiella skäl: dessa nöjer sig med det bestående. 

”Socialdemokratin vill låta demokratins ideal sätta sin prägel på hela samhällsordningen och människornas inbördes förhållanden för att därigenom ge var och en möjlighet till ett rikt och meningsfullt liv. I detta syfte vill socialdemokratin så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll och att en på klasser, könsordning och artegoism uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.” 

Sådär, byråkratisk men vacker, lät en klassisk socialdemokratisk portalparagraf, avskaffad för mer än 20 år sedan. I citatet har jag lagt till orden ”könsordning och artegoism” och gjort den uppdaterad. 

Ibland brukar jag säga att socialdemokratin borde hålla sig med den gamla trotskistiska modellen: både ett minimiprogram och ett maximiprogram. Dagspolitisk intelligens är nödvändig, det är inte det. Varje dag, varje riksdagsår, på varje arbetsplats, i varje institution, måste strider utkämpas på till synes små frontavsnitt. Och jag kommer aldrig att tro att det som samhället och världen behöver är en enda stor omvälvning – som om det räckte att städa en gång för alla. Alla vet att det gör det inte. Samhällen behöver tusen små reformer hela tiden. Det behöver oavbrutet städas och det är tråkigt att städa. Men ofta behöver vi titta upp från sopkvasten och dammtrasan för att titta mot en horisont som ger den där städningen en mening. 

Jag fruktar att utnämnandet av det högerpopulistiska partiet till huvudmotståndare är ett misstag: Symptom istället för orsak, taktik istället för långsiktig strategi, kulturkrig istället för kamp för social rättvisa. 

Socialdemokratin måste vara mer än så.