Det är det skrämmande.
De ansvarigas förmåga att blunda för konsekvenserna över de beslut, de investeringar, det system de skapat är hisnande.
Det är som om inga örfilar märks, världen slår hårt med handflatan på högerkind, vänsterkind, högerkind gång på gång för att väcka de välklädda och reaktionen är… ingen alls.
Världen varnar oss: Glaciärerna smälter i Italien.
Vad blir svaret?
Vi lägger vitt tyg på dem för att minska problemet.
Världen säger: Coronakrisen visar att vi kan leva utan massflyg.
Vad blir svaret?
Storsatsning på SAS och andra flygbolag. Nya landningsbanor. Inget ska få stoppas, återstart, återstart, återstart!
Världen viskar uppgivet: I Sibirien pågår en skogsbrand som är längre än hela Sverige. Temperaturen i Arktis är 38 grader.
Vad blir svaret?
Svenska kommuner förbereder sommarens värmevåg med mer luftkonditionering och fönsterparasoll samtidigt som swimmingpooler slår försäljningsrekord i svenska villaområden.
De sista månaderna har inte ett enda beslut tagits i Sverige, inte ett enda projekt startat för att stoppa den kris vi nu lever i och som gått från hot till verklighet. De som påstår att klimathotet är en abstraktionen i motsats till viruset, att det förklarar inaktiviteten, ljuger för sig själv.
Det finns inget svårt att förstå med en brinnande skog.
Svensk klimatpolitik är idag underkänd, vi kan aldrig uppfylla Parisavtalets med de nuvarande insatserna och ändå kämpar svenska politiker och högerns propagandister för att Preem ska få öka sina utsläpp, man är så livrädd för att staten ska bromsa ägarens frihet att man hellre ser högre utsläpp än att det gemensamma ska få gå före den privata ekonomins vinster.
Det här är en rätt obegriplig gåta.
Även de riktigt rika har väl barn och barnbarn?
Sågs de inte alldeles nyss runt midsommarstången?
Vad är det som gör att poletten inte trillar ner?
Min vän Ulf Lundkvist (som ritar och målar till de här texterna så ofta han kan) brukar titta i gamla tidningar och hittar ibland sanningar som bara glömts bort. I ”Arbetarkalendern 1933” från Federativs förlag hittade han en lång text som in i detalj beskriver nazismens ideologi, avsikt och den terror den startat mot judar och mot socialister och fackföreningar i Tyskland. Observera årtalet. 1933! Ändå kunde svenska politiker och företagare tio-tolv år senare hävda att ”vi inget visste” när terrorn och folkmorden var avklarade, ändå kunde tyska medborgare med fasa berätta att ”de inget visste” och grannar till koncentrationslägren påstå att de ”inte förstod”.
Fast man förstod på tolv år tidigare bland Sveriges syndikalister. Hur kunde de veta det andra ”inte visste”.
Det handlar inte om brist på kunskap, det handlar om en ovilja att förändra. Och för att slippa förändra gömmer man sig i vardagens problem.
I veckan berättade Dagens ETC att Trafikverket räknat ut att biltrafiken måste minska kraftigt för att klara klimatmålet före 2040. Samtidigt planerar samma verk för en utbyggnad av biltrafiken med 30 procent till samma årtal.
Vad är det de inte förstår av sina egna kalkyler?
Ett samhälle kan liknas vid en stor byggnad där alla får plats och där den gemensamma tryggheten också handlar om en egen sfär, eget rum. Men när vi låser dörrarna mot förändring så blir samma byggnad ett fängelse. Det vanliga ett tvång som skapar otrygghet.
Förstå detta enkla.
Att vi ens diskuterar behovet av att de nya statliga miljarderna till efter-corona-stöd måste ha klimatperspektiv, visar hur fel politiken är. Det är nämligen inget som ska diskuteras, det är något helt självklart, något nödvändigt.
Så hur ska vi ta oss ur detta dilemma att de som vet, de som får fakta på bordet, de som verkligen kan agera, inte gör det utan beslutar så att de om några enstaka år kommer bli stå i strålkastarljuset och bli anklagade och då bara förvirrat kan säga att ”vi inget visste”.
Världen frågar: Hur känns det att vara ansvarig för dina barnbarns klimatfattigdom?
Lösningen ur dilemmat heter corona.
Försöken att ”återstarta” kommer inte fungera, rädslan som sjukdomen skapar påverkar nämligen ekonomi och beslut. Vårt beteende ändras av en viruspiska, inte av vad vi vet. I den nya normalitet som pandemin skapar blir obehaget inför att riskera sitt liv på en konsumtionsresa eller festival eller besök i bilsäljarnas luftkylda visningsrum så stor att alltfler avstår.
Det blir en kamp om tid.
Till sist kanske till och med Trafikverket tittar i sina egna kalkyler och söker upp varandra på länk i den administrativa djungeln och säger: Så här kan vi inte göra. Vi vet ju fakta. Det här går ju inte.
