BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Jag skriver naturligtvis då om bokbranschen, alltså den kulturbärare som är helt nödvändig för att föda demokratiska samtal, seriösa diskussioner, presentera fakta och teser och sedan ge själsro och skratt och kanske insikt i våra gemensamma liv.

Hur skulle världen se ut utan böcker?

Det går inte att basera diskussioner på Twitter-inlägg, det går inte att fördjupa på Facebook och det går inte att googla sig fram till en analys av varför saker händer.

Men det går att läsa böcker. Fast vilka böcker? Vad ges ut, eller det är fel fråga … Den rätta frågan är: Vad kan nå ut?

Vem kontrollerar vilka böcker du ser i skyltfönstret, vem styr vilka författarskap som satsas på, vem styr investeringarna, distributionen och utgivningen? Eller ännu viktigare. Vilka berättelser får inte nå ut? Vilka författare försvinner och blir aldrig sedda annat om som misslyckade, det vill säga ”olönsamma”.

De flesta politiskt medvetna människor vet att medieindustrin är borgerlig, merparten av dagliga nyheter i Sverige kommer från borgerliga medier och pratar vi utrikesnyheter är det några få stora enögda, internationella, amerikanska nyhetsnätverk som berättar ”vad som har hänt i världen”.

Att då med oberoende rödgröna tidningar skapa hål i den berättelsen (och sedan använda digital spridning för att nå hundratusentals) är nödvändigt och ingen hemlighet för dig som läser. Det är det vi sysslar med med varje ny tidning och webb vi skapar.

Men det få känner till är att det är ännu värre i bokbranschen.

Här gäller att tre stora företag dominerar och den största elefanten är så stor att den inte syns i rummet trots att den heter Bonnier. Ja, elefantliknelsen är bra för att det är princip totalt tyst om denna elefant i rummet.

Bonnier gör precis som andra monopolföretag. Jämför med Vattenfall till exempel. Man ser till att äga elproduktionen (författarna), elnäten (distributionen) och elhandeln (bokhandeln) och dominansen blir så total att ingen kan konkurrera på allvar.

Ny teknik och nya sätt att sprida berättelser ökar inte mångfalden, de bara ökar dominansen av elefanten som får ännu en kanal att söka avkastning i. För målet med ägandet är inte debatt eller mångfald. Det är vinst.

Det som hänt de senaste åren är förbluffande. Den som var chockad över att Bonnier köpte upp den största nätbokhandeln – Adlibris – borde vara än mer chockad över tystnaden kring hur man tagit över bit för bit av försäljningskanalerna, nu senast CDon:s bokförsäljning.

Och man startar ljud- och e-bokstjänsten Bookbeat för att konkurrera ut Storytel, en av de få icke Bonnierstyrda försäljningskanalerna (som för övrigt nyligen köpte Norstedts).

Bonnier dominerar inte genom att äga allt, man dominerar genom att äga det viktigaste i näringskedjan och sätter villkoren för andra som vill få ut böcker, idéer, nya tankar.

Man är inte aggressiv, man bara köper i all stillhet, och att Konkurrensverket säger amen till allt är en lång historia där denna dominans försvaras på kultursidor med att annars kommer ännu elakare företag ta över (läs Amazon).

Politiskt är Bonniers makt över bokbranschen stor – att dominera innebär att man också dominerar i intäkter från kulturstöd och skattelättnader åt branschen.

Jag har länge lett åt fräckheten där man lyckats få en hel journalistkår att längta efter erkännande i form av ”Bonniers stora journalistpris”, men jag vet inte om de stora förlagens dominans över marknadskanalen som kallas ”Augustpriset” är så mycket bättre.

Nej, det finns ingen levande bokmarknad i Sverige längre, bara några ytterst få fria bokhandlare. För dig som inte vet hur det fungerar kan jag berätta om min senaste bok Falska minnen (som sålt fint). Tio procent har sålts av internetbokhandeln, lika mycket har köpts av bibliotek (vilket ju gläder en socialist), men bara tre procent har köpts i fysisk bokhandel och går du in där hittar du den inte heller.

Istället är resten sålda av mig själv och i ETC:s kanaler – det är möten, fester och föredrag som är försäljningens verklighet. Vi är tillbaka på 1930-talet där arbetarrörelsen började bygga upp bokkommissionärer för att kunna sprida litteratur.

Man ska inte sucka eller förtvivla över elefanternas dans. Man ska bygga motstånd. Det är därför jag är så glad över att ETC och Leopard går samman. Leopard är en enormt viktig motröst i Boksverige (vilka böcker de ger ut!) och ETC kan med din hjälp skapa kanaler så böckernas berättelser kan spridas.

Det är därför vi startar en bokklubb. Det blir säker utgivning och författare vet att böckerna når läsarna. Det är därför vi bygger bokkaféer där vi förutom att sälja böcker ska skapa mötesplatser för författare att föreläsa och diskutera.

Det här är inte en affärsfråga eller en lönsamhetskalkyl. Det här är ren och skär politik! Så önska oss nu lycka till.

Och gillar du böcker, varför inte ta ett politiskt beslut och gå med i ETC:s bokklubb?