Stefan Löfven kommer fram till Biskopsgården nästan exakt samtidigt som jag åker därifrån. Han är där med anledning av dödsskjutningen på Vårväderstorget, som ligger ett stenkast bort från mitt hem. Själv ska jag ta flyget och överraska mamma på det persiska nyåret. Hela vägen till stan och Landvetter kollar jag på livesändningen från mitt älskade torg. Jag tar upp blicken från mobilen bara då jag ska korsa gatan. När sändningen är slut börjar jag plötsligt dagdrömma om vad jag skulle ha sagt till statsministern, om han skulle sitta på samma flygplan som mig.
Bortom mammas gata av Alexandra Pascalidou är en av de viktigaste böckerna i mitt liv. En av mina favoritsekvenser i den är när hon gör en kupp under sin Mosaik-intervju med dåvarande statsministern Göran Persson och övertalar honom att följa med henne till Rinkeby. Vilket han gör och mellan sidorna 120–124 beskriver hon ett besök som inte är helt olikt det som ägde rum i min förort, lite mer än 15 år senare. Trots att anledningarna till deras besök skilde sig åt, så var cirkusen omkring dem nästan identiska. Under bägge besöken försökte människorna som faktiskt bor där, att komma fram till sin statsminister, men bägge gångerna norpade kostymfolket åt sig utrymmet runt den folkvalde ledaren. Det hedrar Stefan Löfven att han bland annat tog sig tiden att tala med det ena offrets familj och med företrädare från lokalsamhället. Men det räcker inte. Han måste ta flyget ner hit fler gånger.
I min dagdröm såg jag framför mig hur jag skulle ta mig fram till 1:a klass-sätena, få Säpo att fatta att jag är ofarlig och liksom Alexandra ta med mig en statsminister till min ort. Jag skulle ha fått honom att googla ”Wazzup Biskop” när vi hade landat. Det var ett tidningssamarbete mellan organisationen Pantrarna och GP, där ungdomarna från Biskopsgården fick skriva om sin stadsdel. Det visade sig att det fanns många unga duktiga skribenter i mina hoods. Jag skulle ha bett honom säga till de lokala representanterna från Socialdemokraterna, att styra upp så att ungdomarna får intervjua honom.
I Alexandras bok spelar Göran Persson biljard med henne och ungdomarna. Jag är inte ett så stort fan av Göran Persson, men just den delen av boken gör mig alltid så glad. För den handlar främst om att statsministern är oväntat grym på biljard. Jag tänker att ibland behöver mötet mellan politiker och ungdomar inte vara svårare än så. Jag skulle ha älskat att se Stefan Lövfen spela fotboll med kidsen. Mest för att det är kul att spela fotboll och för att vi har jättefina fotbollsplaner i Biskopsgården. Jag fattar att en statsminister har fett mycket att göra, för att uttrycka det milt. Men om han har tid att lämna ett EU-toppmöte för att sörja med oss, så tycker jag att han kan ta sig tiden att glädjas med oss också. Och framför allt lära känna de som bor här. Man ska inte behöva bli mördad för att ens föräldrar ska få prata med landets statsminister.
På vägen hem från mina föräldrar tar jag tåget. Chansen att träffa Stefan Löfven på ett tåg är obefintligt. Snart kommer jag att behöva gå förbi raden av blommor och ljus på torget. Plötsligt är det inte lika kul att dagdrömma. Det behövs ju så oändligt mycket mer än en fotbollsmatch för att stoppa dödsskjutningarna. Saker kommer inte att ordna sig bara för att Stefan Löfven hälsar på. Men ju bättre en statsminister känner sitt land och sitt folk, desto bättre beslutsunderlag kommer hen att ha när besluten väl ska fattas. Biskopsgården är så mycket mer än bara mörksvart sorg. På Vårväderstorget har man älskat sitt torg i vått och torrt. Just därför har människorna och affärerna där blommat året runt. Men om vi ska hindra den mörk-svarta sorgen från att växa, så måste beslutsfattarna lära känna de som drabbas av den. Stefan Löfven kan föregå med gott exempel och besöka Vårväderstorget igen. Om han gör det så lovar jag att bjuda honom på kaffe från Vår Coffeeshop, så han är laddad inför mötet med ungdomarna från Biskopsgården.
