BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
För bara 20 år sedan verkade allt ganska lugnt. Tidningar var inga lysande affärer, men de som hade en säker annonsmarknad och en rimlig prenumerantstock klarade sig hyggligt. Sociala medier i vår mening existerade inte; Facebook och Twitter och allt vad det heter hade inte satts till världen, och e-posten som fanns redan då är som namnet säger bara vanliga brev fast elektroniska.
I dag är allt i stöpsleven. Papperstidningarnas framtid är oviss, och det finns flera åsiktsreservat som extremister av olika slag stänger sig inne i utan att någonsin möta uppfattningar som avviker från deras egen. På de sociala medierna svallar känslorna ohämmat. Den ena Twitterstormen följer på den andra. Kvinnor utsätts ständigt för kränkande påhopp och hemska hot.
Nyss kom det ut en viktig bok om sociala medier. Det mörka nätet: Nedslag i den digitala underjorden heter den (översättning av Joel Nordqvist, Daidalos). Författaren, Jamie Bartlett, som är britt, har gjort en grundlig undersökning av den värld som de flesta av oss främst känner genom hörsägen.
Bartlett har levt i många år i både det mörka och det litet ljusare, vanliga nätet. Han har följt hur nakenposerande flickor har blivit identifierade genom argan list och därefter chikanerade på det gruvligaste vis, och han har umgåtts med ensamvargar som sprider hatiska budskap och ohämmade fördomar (Breivik var den värste av dem, de flesta går aldrig från ord till handling). Han har sett hur barnpornografin genom sofistikerade krypteringar görs svåråtkomlig för andra än de invigda, och han har stiftat bekantskap med libertarianer som inte bara vill motverka all övervakning av medborgarna utan också torpedera hela skattesystemet. Till sist har han träffat ”transhumanister” som drömmer om att kunna leva ett evigt liv uppkopplade på nätet (en svensk, Anders Sundberg, är en av de hetast troende).
Efter Bartletts bok har jag insett att jag har missförstått ordet ”nättroll”. Även om jag har vetat att ursprunget till ordet är ”att tråla” och inte sagornas troll, har jag ändå tänkt mig trollen som ilskna sverigedemokrater (eller värre) som hoppar fram med okvädingsord när man twittrar något i deras ögon förkastligt. Nu inser jag att de verkliga trollen likt de stora trålarna river upp allt i havet, inklusive bottenslammet, och då får upp diverse vidunder som går bärsärkagång på nätet. Trollen (eller trålarna) är regissörer och inte aktörer.
Man får vara tacksam mot Bartlett och hans likar som upplyser oss om nätets mörka hemligheter. Genom upplysningen blir helt enkelt mörkret mindre tätt.
Det är tills vidare bara en from förhoppning att de mörka sammanträdesrum där dagstidningarnas öden avgörs också ska kunna lysas upp. Det har länge varit uppenbart att det som ägarna har gjort med Göteborgs-Posten och en rad andra västsvenska tidningar är en fullfjädrad skandal. Men detta har inte blivit klart förrän efter fattade beslut. Det är inte bara 3 000 anställda och en stor mängd frilansare som drabbas av den samlade oklokheten utan också en ännu mycket större skara verkliga eller potentiella läsare som får sin tillgång till ett rikhaltigt och mångsidigt samtal om gemensamma angelägenheter inskränkt.
De sociala medierna kommer att finnas kvar under den framtid vi kan överblicka. Vi kan förskräckas över dem men också glädjas åt dem. Men vi behöver också andra medier som formar ett verkligt rum där vi kan mötas i full öppenhet. De sociala medierna har, visar det sig, ofrånkomligen en kort stubin. Det behövs också betydligt längre stubiner.