Det flög inte riktigt ändå.

Tänk på inflationen! tyckte en hel del, som fastnat med blicken vid detta nationalekonomiska demonväsen som just nu skrämmer livet ur all progressiv politik.

Tänk på lågkonjunkturen!

Ja, men just därför är det här ett riktigt spännande utspel. Som kommer i exakt rätt läge. För vi vet vilka som drabbas värst av åstramning och inflation. Krisvintern behandlar inte alla lika. Perfekt tillfälle att kompensera.

Den som behöver mer akademisk tyngd än Tiden, kan med fördel kolla upp brittiske professorn Anthony Atkinson. Han gick bort 2017 men hann ägna fyra decennier – huvudsakligen vid London school of economics, där han bland annat var Thomas Pikettys mentor – åt att kartlägga ojämlikhet, och åt att fundera vad våra samhällen ska göra för att utjämna mellan medborgare.

I sin sista stora bok, ”Inequality: What can be done? ” (Harvard university press, 2014), är han skarpare än någonsin, det susar en stilla vrede mellan raderna. 

Då förfogade planetens rikaste procent över nästan hälften av alla tillgångar. Då hade de 1 000 rikaste i Storbritannien dubblat sina förmögenheter under en ekonomisk kris. Och ja, sedan har det bara blivit värre. Mycket värre.

Atkinson var den sortens forskare som inte stannar vid att problemformulera. Han erbjöd alltid en utväg. What can be done? Och så lanserade han ”minimum inheritance”. Minimumarv. Arv för alla. Oavsett bakgrund, oavsett dina föräldrars ekonomiska situation, ska du få 10 000 pund när du blir myndig. 

Tiden höll ändå igen. Atkinson tänker sig det dubbla. Och villkorar inte heller med att du ska klara av gymnasiet.

Atkinson lutar sig mot en fin tradition. Redan i slutet av 1700-talet kom Thomas Paine med något liknande och sedan dess har många ekonomer haft liknande tankar. Atkinson vill finansiera sin arv-för-alla-satsning med en progressiv beskattning av arv, liksom för inkomst, där belopp över en viss nivå beskattas med 45 procent, över ytterligare en nivå med 55 procent, över en högsta nivå med 65 procent. Men det finns andra möjliga källor. Amerikanska ekonomer har föreslagit förmögenhetsskatt på två procent.

Det här är fullt möjligt för brittiska ungdomar, visar Atkinson. Det är också fullt möjligt för svenskar, visar Tiden. Som tänker sig ISK som finansiering. 

Personligen är jag mer förtjust i arvsskatt, något som Sverige avskaffade 2005. Eller varför inte använda förmögenhetsskatt, något som försvann 2007. Innan politikerna tog bort allt detta genererades åtta miljarder. Nu skulle det bli betydligt mer. Med vissa korrigeringar skulle det helt säkert räcka med beskattning av arv eller förmögenhet, inte både och.

Vad gör 50 000 eller 100 000 kronor för skillnad? 

Ingen alls för den som har svårt att sätta sig in i att det långt ifrån alltid finns kapitalstarka föräldrar som gärna betalar körkort, grundplåt för studier eller bara en resa som gör att du kan se något nytt, uppleva något utanför din vardag.

Men för många skulle det vara allt. 

Trygghet, uppmuntran, ömsesidigt ansvarstagande.

Samhället som på allvar kliver in som något annat än ett drivhus för miljardärer, som visar att tanken om jämlikhet fortsatt lever, som visar att vi kan vända en deprimerande utveckling. 

Bara vi vill. 

Just därför kan 50 000 kronor – eller ännu bättre 100 000 kronor – samtidigt förvandla ett helt land. 

Mindre girigt, mer gemensamt. 

Det vore fantastiskt.